19.
FLOTTAN I KARLSKRONA.
Åren 1679—1680.
Landets och flottans svåra motgångar under kriget med
Danmark 1675—1679 hade ådagalagt nödvändigheten för den
svenska hufvudflottan att vara i sjön lika bittida om vårarne
som fiendens, så vida icke de af Sverige så dyrt förvärfvade
skånska och tyska kusterna skulle under flera månader
lemnas till pris åt fienden. Det blef således nödvändigt för
Sverige att kunna när som helst försvara sitt öfvervälde i
Östersjön. Men detta kunde icke göras med en flotta, som låg
under minst tredjedelen af året instängd af Stockholms
skärgårds isar. Dessutom var utseglingen genom denna långa
skärgård svår och hinderlig.
Så uppstod tanken att flytta flottans hufvudstation längre ned åt söder, der vinterns isar ej hindrade utseglingen och hvarifrån flottan kunde vid behof genast skynda till försvar af landets vigtiga intressen vid Östersjöns södra kuster. Kalmar och Karlshamn kommo först i fråga. Men den förra saknade en god hamn och den senare befans vara svår att försvara. Då kom den af konungen högtbetrodde Johan Gyllenstjerna, riksråd och generalguvernör i Skåne, Halland och Blekinge, att på en resa i januari 1679 besöka Trossö i Blekinge skärgård. Han fann här alla förutsättningar för en ypperlig örlogshamn.[1]
Hvad var det Gyllenstjerna såg? Han kom antagligen landvägen. Då han lemnade fasta landet färdades han öfver ett smalt sund (Hvita Krog) till den stora och bergiga Vämmön. Sedan han farit öfver denna, omkring 1⁄4 mil långa, ö och åter öfver ett litet sund, befann han sig på den lilla
- ↑ F. F. Carlson: Sveriges hist. under konungarne af Pfalziska huset II: 601.
