Åren 1637—1643.Arbetena å varfvet, som en tid legat nere, återupptogos år 1637. Skeppsvirket transporterades dit från Bergqvara hamn.[1] Det gamla skeppet Jupiter (3), som blifvit såldt, fördes hit i december 1637 för att under vintern kölhalas och upptacklas.[2] Detta verkstäldes af löjtnant Cordt Meijer med 37 båtsmän från Vesterviks stad och kringliggande nejd.[3]
Någon nybyggnad synes ej hafva utförts å varfvet, utan hufvudsakligen blott upptackling af skepp, som blifvit byggda å privat varf i Vestervik och derefter inköpta af kronan. Så skedde med skeppet Rafael (2) år 1639, Leoparden (2) år 1641 och Vesterviks Fortuna (3) år 1643. Personalen bestod af en kapten, en skeppare, tre högbåtsmän, tjugusju båtsmän och några timmermän.[4]
Efter år 1643 upphörde kronans arbeten å varfvet, hvilket torde hafva upplåtits till det år 1646 inrättade “Vesterviks skeppsbyggningscompagnie“.
Åren 1676—1677.Verksamheten å varfvet upptogs åter år 1676, ehuru blott för upptacklande af det nya kofferdiskeppet Gripen, hvilket skulle utredas till örlogs.[5] Detta verkstäldes af kommendör Lorents Pettersson, som i april 1677 uppförde skeppet till Stockholm.[6] Skeppet Solen (K) och bojorten Mjöhunden lågo denna vinter i Vestervik.
Derefter upphörde åter arbetena härstädes, men varfvet uppgafs ej derför af kronan. År 1680 anmodade amiralgenerallöjtnant Hans Wachtmeister magistraten i Vestervik att utfärda förbud för främmande skepp att utkasta barlast “ett litet stycke ofvanför kronans skeppsvarfs plats“, emedan platsen blefve derigenom förderfvad.[7] I sammanhang härmed beslöts att varfvet skulle inhägnas med stängsel.[8]
