predikanter och bardberare; den senare till högbåtsmän, lärstyrmän, konstapelsmått (arklimästare) och gemene. På farkoster, som gingo inomskärs och på Mälaren, bestods i allmänhet ej någon friförtäring till befälet, men år 1674 beslöts, att kajutpersoner af lägre grad än löjtnanter skulle få half friförtäring på sådana farkoster.[1]
På enkelt skepp och kortare resa hände ibland, att i stället för kost gafs ersättning i penningar.[2]
Kosten ombord bestod af torrt bröd, saltad fisk, fläsk, gryn, saltadt kött, mjöl, ost, salt, smör, ärter och öl. Qvantiteten bestämdes genom s. k. spisordningar. Den 3 april 1657 beslöt amiralitetskollegium att öka qvantiteten af korngryn. Amiral Klas Bjelkenstjerna yttrade vid detta sammanträde, att “gryn är en ståtelig spis för sjöfolket och kan ej heller skämmas bort såsom fisk och kött“ samt “när båtsman får välling eller gröt med smör eller dricka dertill, så trifves han bättre, än af härsken strömming, sill eller annat sofvel.“[3] På våren året derpå befaldes proviantmästaren att icke leverera så mycket saltad fisk, som hittills skett, till skeppen, emedan “folket deraf sjuknar och dör bort i skörbjugg“; i stället skulle han “leverera mera kött, fläsk, gryn och smör, som är en helsosammare spis på sjön.“[4] På hösten samma år anmodades proviantmästaren att i samråd med amiralitetsbokhållaren uppgöra en spisordning för folket på skeppen, “på det något missförstånd eller irring för skaffarne icke må sig tilldraga.“[5] År 1659 förordnade amiralitetskollegium, att bernfisk, saltadt kött, mjöl och smör skulle utspisas i stället för strömming.[6] År 1676 och derefter faststäldes spisordningarne af kongl. maj:t.[7]
I allmänhet voro spisordningarne år efter år temligen lika. Utaf de många spisordningar, som finnas i behåll,[8] meddelas här nedan de, som gälde för åren 1643, 1660 och 1680, utvisande hvad som bestods i månaden:
