34.
FRIHETER.
Uti gamla tider med sina skrån och privilegier var det
naturligt, att äfven statens tjenare beviljades vissa friheter.
Vid amiralitetsstaten åtnjöts sålunda frihet från erläggande
af mantalspenningar, tullfrihet till ett visst belopp och frihet
från borgerlig tunga.
Mantalspenningar. Den 20 februari 1647 utfärdades öppet bref för samtliga officerare (och underofficerare) med gemene båtsmän och bösseskyttar under amiralitetsstaten att vara fria för erläggande af mantalspenningar.[1] Vid 1655 års riksdag beslöts, att denna frihet för båtsmännen gälde endast dem sjelfva och att de skulle betala för sina hustrur och tjenstehjon.[2] Men genom resolution d. 20 dec. 1664 förklarade k. maj:t, att för hustrurna borde ej erläggas några mantalspenningar.[3]
Tullfrihet. Det synes varit af ålder brukligt, att befäl och underbefäl hemfört diverse varor för egen räkning på kronans skepp, utan att de angåfvos för tullen. Då sedan skärpta tullvisitationer påbjödos till undanrödjande af detta missbruk, förordnade konungen 1675, att amiralitetsbetjente skulle i ersättning förunnas hvar gång de segla i fredlig tid tullfrihet för de varor, som de kunna medföra till ett värde af 150 daler för riksamiral, 100 för amiral af rådet, 80 för amiral utom rådet och amiralitetsråd, 50 för amirallöjtnant, 40 för major, 30 för kommendör, 20 för kapten, 15 för löjtnant, 10 för skeppare, styrman och konstapel samt 5 daler för högbåtsman, lärstyrman och arklimästare.[4]
Borgerlig tunga. Härmed afses städernas besvär och utlagor, hvilka borgarne och andra stadsinnevånare hade att utgöra. Alla vid amiralitetet anstälda, som tillika voro
