utgifterna. Dessa dispositioner utfärdades i sammanhang med riksstaterna och äro undantagsvis, såsom åren 1661 och 1663, underskrifna af kungl. maj:t.
Bilagan 8 innehåller en tablå öfver dessa anvisningar och amiralitetets öfriga inkomster, för så vidt de kunnat inhemtas af riksstater, riks- och amiralitetshufvudböcker samt liqvider. Hufvudböcker saknas alldeles för flera år och der för samma år både riks- och amiralitetshufvudbok finnes i behåll, så stämma de ej i allt öfverens, emedan de äro upprättade efter olika grunder. Om således tablåns siffror ej äro fullt exakta, torde de dock gifva en någorlunda tillförlitlig öfversigt öfver inkomsterna.
De största och säkraste af dessa utgjordes af de fyra skattegrupperna mantalspenningar, grundränta, bergverkstionde och tullmedel. Öfriga inkomster voro af mera tillfällig natur.
Mantalspenningar. I de för åren 1637—1654 i tablån utförda sådana ingå äfven boskapspenningar, hvilka tillhöra grundräntan. De äro nemligen nämnda år sammanförda i inkomststaterna.
Grundräntan utgjordes af ordinarie räntan, boskapspenningar, skjutsfärdspenningar samt råg- och riksdalershjelpen. Dertill komma diverse förläningar i räntor.
Den ordinarie räntan, äfven kallad mantalsränta, utgjorde den ojemförligt största delen af amiralitetets grundräntor. I början bestod hon till större delen af persedlar in natura, såsom spanmål, lefvande boskap (från Åland), kött, fisk och tjära. Beloppet deraf nedgick sedan. På 1640-talet levererades naturapersedlar för omkring 60,000 daler årligen, år 1650 för 51,584, år 1661 för 16,253 och år 1664 för 8,208 daler.[1] Denna ränta var amiralitetet förbehållen af socknar i Norrland, sjösocknar i Finland, hela Åland och Öland, hvilka landsdelar ansågos “höra under amiralitetet.“ Kastelholms ladugård på Åland hade amiralitetskollegium utarrenderat för 300 daler årligen.[2] Ottenby ladugård på Öland brukade amiralitetet sjelf genom en uppbördsman derstädes.[3] Skatteboskapen från Åland bestod af oxar, kor och får, hvilka fördes
