måst betala, så sker dem härigenom så stor skada, att det i
längden omöjligen kan tålas.“ Framställningen föranledde ej
någon åtgärd.[1]
År 1675 i november, då amiralitetskollegium hade skrifvit
till rådet och begärt penningar, tillades i ett postskriptum:
“Sedan brefvet blef slutet, kom skeppsbyggmästaren upp i
Collegio och berättade, att så framt timmermännen och
handtverkarne så väl som det andra folket icke nu strax blifva
hulpne med deras underhåll, så gå både han och alla de andra
från arbetet och lemna allt ståendes handlöst.“[2]
År 1676 skref kollegiet åter till rådet om penningenöden:
“Såsom tillståndet här vid amiralitetet nu är kommet till den
extremitet, att till befarandes är, det icke allenast verket lärer
falla, utan ock folket försmägta af hunger och fattigdom,
hvilket till en del allaredan skett är — — — varandes
synnerligen handtverkarne råkade i den fattigdom, så att en del af
dem äro nödgade vordne att gifva sig i staden, en del på
landet, till något arbete, hvarmed de sig ett stycke bröd hafva
kunnat förtjena, hvarigenom förorsakats att kungl. maj:ts
arbete ligger alldeles nere och ankarsmideriet synnerligen
måste studsa.“[3]
Hvad var egentligen orsaken till denna ständiga
penningenöd? Hon angafs i rådet af amiralen grefve Nils Brahe vara
den, att “man icke i rätt tid fått ut hvad man borde hafva,
hvaraf följt att man måst gifva så och så mycket pro cento
åt kreditorer och taga på kredit för fem daler, hvad som
eljest kostar två, item köpa in om våren det, som skulle hafva
köpts på hösten.“[4] I samma anda yttrade sig
amiralitetskollegium i sin skrifvelse till k. maj:t i augusti 1669, att man i
brist af kontanta penningar ej kunnat upphandla en vara, när
hon var billig, “såsom t. ex. hampa, hvilken i våras, om man
då haft penningar, kunnat erhållas i Riga efter femton daler
skeppundet, men nu måst betalas med nitton daler
skeppundet.“[5] Och året derpå andrager kollegiet såsom en ytterligare
