Rikssamiralen grefve Gustaf Otto Stenbocks period åren 1664—1675. Huru Wrangel blef riksmarsk och fältmarskalken G. O. Stenbock efter honom riksamiral, är förut berättadt. Den 9 juni 1664 fördes den nye riksamiralen af riksråd och amiraler ut till Skeppsholmen för att högtidligt föreställas sina underordnade, hvaröfver ett särskildt protokoll uppsattes.[1]
Om hans ingång var lysande, så blef hans utgång det så mycket mindre. Ty Stenbock mägtade ej sätta sig in i de pligter, som det för honom främmande embetet ålade honom och förstod ej det stora ansvar, han dermed ådrog sig. Han trodde sig sjelf vara nog, biträdd af de båda för flottan förut främmande riksamiralitetsråden Brahe och Stjernsköld. Derför kallades ej mera någon amirallöjtnant till kollegiets sammanträden, såsom föreskrefs i regeringsformen och endast undantagsvis efterskickades holmamiralen. Han, den ende fackmannen, förbjöds uttryckligen d. 22 sept. 1664 att gifva vare sig skriftliga eller muntliga befallningar på kollegiets vägnar, utan sådant egde blott riksamiralen eller någon af riksamiralitetsråden att gifva.[2] Också lade sig nu så småningom en domning öfver hela amiralitetet och en dådlöshetens period inträdde, beroende visserligen till en del på bristande penningemedel, men förnämligast på bristande förutseende, kraft och förmåga.
Protokollen tala ett tydligt språk. Kollegiets sammanträden gingo ned i antal och föga uträttades under dem. På riksamiralen Wrangels tid sammanträdde kollegiet omkring åttio dagar om året, men redan 1664 blott femtiosex dagar och 1668 blott tretton dagar.[1] Visserligen beslöt man år 1670 att sammanträda hvarje måndag, onsdag och fredag,[3] men beslutet uppbringade ej sammanträdena till högre antal, än i medeltal fyratio om året, således ej ens en dag i veckan.[1]
Vid ett studium af protokollen finner man flera goda ansatser, men utförandet mägtade man icke åstadkomma. Protokollet d. 22 juli 1668 innehåller t. ex.: “Då vardt diskurreradt att vilja företaga mantalsrullan att genomse till den ända att göra sig kunnig, hvad för officerare kongl. maj:t vid hvarjehanda händelser kan hafva att betjena sig af, om der någon orkeslös befinnes, så att densamme icke förmår
