Divisionen bestod i regel af tre skepp, hvaraf ett stort. Hade divisionen flera än tre skepp, voro dessa “jaktskepp“ för rekognosceringar. Då man väntade att möta fienden, beordrades jaktskeppen att hålla sig en à en och en half veckosjö för om flottan.[1] Afståndet mellan skeppen i divisionen var en kabellängd.[2]
Ur förenämnda sejnbref från åren 1641—1676 äro följande bestämmelser hemtade rörande flotta under segel.
Signal att gå till segels gaf amiralen med ett skott, hvarjemte på dagen mesan fäldes och på natten två lanternor sattes akter ut på kampanen af amiralskeppet. Åren 1675 och 1676 ökades lanternorna på kampanen till tre, hvarförutom en sådan äfven uppsattes i stora märsen.
För den händelse att skeppen skulle blifva skingrade under
resan, bestämdes på förhand vissa platser, s. k.
“rendezvousplatser“, der flottan åter skulle samlas. Sålunda bestämdes:
för amiral Erik Rynings flottor åren 1641 och 1642 under
öfverfarten till Tyskland: Ölands norra udde till 1:a, Bornholm
till 2:a och Greifswalderön till 3:e rendezvousplats; och för
återresan Bornholm till 1:a, Ölands norra udde till 2:a och
Landsort till 3:e rendezvousplats;
för amiral Klas Flemings flotta år 1644 mot Danmark:
Ölands norra udde till 1:a och lä-sidan af Bornholm till 2:a
rendezvousplats;
för amiral Eriks Rynings flotta år 1645 efter Brömsebro
fred på hemresa från Kjögebugt: Bornholms lä-sida till 1:a,
Ölands norra udde till 2:a och Landsort till 3:e
rendezvousplats;
för riksviceamiralens K. G. Wrangels flotta år 1655
under expedition till Tyskland: Ölands norra udde eller
Karlsöarne, beroende på vinden, till 1:a, Nexö på Bornholms södra
eller Sandvig å Bornholms norra udde till 2:a och
Greifswalderön till 3:e rendezvousplats;
för amiral Klas Bjelkenstjernas flotta år 1656 under
expedition från Kalmar till Pillau: Ölands södra eller norra udde
till 1:a och Karlsöarne till 2:a rendezvousplats;
för samme amirals flotta år 1657 mot Danmark: Ölands
norra udde eller, om man ej kunde komma dit, Karlsöarne
till rendezvousplats;
