skickades tre skepp ut att kryssa. De kommo tillbaka d. 30 oktober, då tre andra skickades ut i stället.[1]
Den 3 november fick Bjelkenstjerna order af konungen att gå hem till Sverige med skeppen Draken (1), Herkules (1) och Månen (2) för att föra drottningen till konungen i Wismar. Samma dag gick Bjelkenstjerna till segels och ankrade d. 8 november i Elfsnabben.[1] Vinden hindrade sedan hans återresa med drottningen, hvarför denna uppsköts till nästa vår.[2]
Sedan Bjelkenstjerna afseglat, öfvertog amiral Richard Clerk befälet öfver flottan i Wismar. Denna utgjordes af tre stora, sexton medelstora och fyra små örlogsskepp, fem kompaniskepp, en flöjt och fyra bojorter, hvilka voro bemannade med 3,032 man sjöfolk och 777 soldater.[3] Flottan låg temligen overksam hela november och blott några små skepp utskickades åt Femerns och Neustadts farvatten att uppbringa danska skutor, som gingo mellan Lübeck och Köpenhamn.[4] Den 4 december erhöll Clerck hemseglingsorder af konungen, som var fortfarande i Wismar. Han skulle föra hem hela flottan, utom fem skepp under major Tönnes Speck samt kompaniskeppet Halfmånen och två bojorter. Mötte han danska flottan och denna ville inlåta sig i strid, skulle Clerck upptaga den ärligt och redligt, men sjelf skulle han icke söka strid med danska flottan. Om pesten ännu gick i Stockholm, skulle han lägga flottan öfver vintern i Vaxholm.[5] Den 21 december kom Clerck till Dalarö.[6]
Den svenska krigshären hade under konungens befäl tågat genom hela Slesvig och stod d. 23 augusti utanför den starka fästningen Fredriksodde (nu Fredricia) i Jutland vid norra inloppet till Lilla Belt. Konungen begaf sig till Wismar och öfverlemnade belägringen åt fältmarskalken, riksviceamiralen Karl Gustaf Wrangel. Genom ett lyckadt nattligt öfverfall d. 24 oktober intog Wrangel den vigtiga fästningen, hvarmed hela
- ↑ 1,0 1,1 A. K. reg. 1657: Bjelkenstjernas journal.
- ↑ R. R. 20⁄12 1657.
- ↑ R. A. Sjöexpeditioner.
- ↑ R. R. 20⁄11 1657.
- ↑ R. R. 4⁄12 1657.
- ↑ A. K. ank. handl. 1657. Alldeles origtig är således framställningen hos H. G. Garde i “Den danske og norske Sømagts historie“ sid. 227—228 om svenska flottan efter slaget under Möen d. 13 september: “De Svenske vare i Slaget blevne saa medtagne, at de ikke kunde forlade Wismar, som vor Flaade dernæst blokerade, saalenge Farvandet var aabent.“