på tolf famnar för att få bättre ankargrund. Den 14 fördes från många skepp de döda i land och begrafdes. Den 15 skickades skeppen Konung David (K) och Caritas (K) att kryssa åt Ölands södra udde; de kommo tillbaka följande dag.[1]
På förmiddagen d. 16 oktober kallades de högre officerarne till riksamiralen, hvilken frågade dem, hvad man skulle företaga sig, då vinden, som hela tiden blåst V. S. V., icke ville blifva gynnande, tiden gick och provianten förtärdes? Amiral Klas Uggla samt amirallöjtnanterna Johan Bär och Hans Hansson Clerck anhöllo att få dröja ännu några dagar med sitt svar under afvaktan på gynsam vind.[2] Efter middagen gick vinden på N. t. O. med stark storm, som varade ett helt dygn. Skeppet Elefanten (L) kom i drift och tog af fockmasten först på skeppet Merkurius (1), som blef “nära caputt“, och sedan på Draken (1). Derefter dref Elefanten (L) på fasta landet och gick i två delar. Krejaren Saltsäcken slogs äfven sönder mot en klippa vid land. Amirallöjtnant Jöran Barck, som före stormens utbrott gått till segels med Jupiter (1) för att segla hem, sökte förgäfves att komma tillbaka och ankra, ty “intet tåg höll“, så “han dref till sjös i mörkret, ingen vet hvart.“ Många af skeppen förlorade sina master, ankare och espingar.[1]
Den 17 okt. upphörde stormen. På morgonen följande
dag kallade riksamiralen alla cheferna till sig för att hålla
rådslag. Och nu tillstyrkte alla att vända hem med flottan.
Derför anfördes fyra skäl:
att skeppen Jupiter (1), Elefanten (L) och Saltsäcken (L)
förlorats samt Merkurius (1) och Draken (1) blifvit “mastlösa“;
att sjukdomen så inrotat sig på flottan, att intet skepp
hade mindre än femtio à sextio sjuka, men några ett à två
hundra;
att kosten ombord ej var tillräcklig, emedan man ej fått,
såsom förordnadt var, två månaders proviant vid
afseglingen; och
att man vid den sena årstiden ej hade annat att vänta
än storm och oväder.[3]
Detta votum bestyrktes genom egenhändiga underskrifter:
