hemman skulle under benämning styrmanshemman läggas under amiralitetet. Så torde dock ej verkliga förhållandet vara. Riksdagens beslut lyder nemligen: “I lika måtto tjena oundvikligen och genast läggas till kronan och under amiralitetet några vissa och särdeles specificerade styrmanshemman, som näst förr än de kommo undan kronan, hafva till styrmäns boning lydt och legat“.[1] Härmed är icke uttryckt, att dessa reducerade hemman skulle åter blifva lotshemman; tvärtom är antagligt, att de icke blefvo det. Afsigten var blott, att räntorna skulle ingå till amiralitetet. Ofvan är visadt, att lotsinrättningen vid denna tid ej lydde under amiralitetskollegium.
Hvad beträffar ersättning för lotsning af enskildes fartyg, så fans derför ej någon taxa. Betalningen utgick efter öfverenskommelse för hvar gång med belopp, som antagligen grundade sig på gammal häfd. Det första allmänna utlåtande härom möter i amiralitetskollegiets förklaring år 1640, att 4 öre s. m. var en “skälig“ betalning för hvar mil, som en “styrman“ lotsade en farkost. Denna betalning borde skepparen erlägga “förr än styrman går utur gården“.[2] Den ömsesidiga öfverenskommelsen gälde således fortfarande och ända till år 1671, då amiralitetskollegium började fastställa den betalning, som privata skepp och farkoster, så inländska som främmande, hade att erlägga för lotsning. Sålunda faststäldes följande taxor för lederna:
Stockholm—Dalarö, Stockholm—Sandhamn och Dalarö—Landsort: 24 öre s. m. (3⁄4 daler) för hvar fot af fartyg, som lågo tolf fot djupt och derunder, samt en daler foten af skepp, som lågo djupare;[3] lotspenningarne för större än tolf fots skepp nedsattes af k. maj:t år 1674 till 28 öre för hvar fot;[4]
Herrhamra—Oxelösund: 8 öre för hvar fot af tolf fots fartyg och derunder samt 10 öre foten af skepp, som lågo djupare än tolf fot;[5]
Jungfrusund—Åbo—Narva—Reval—Pernau—Riga: 6 öre för hvar mil.[6]
Deremot skulle lotsningen mellan Oxelösund och Baresund fortfarande vedergällas enligt ömsesidig