öfverenskommelse, till dess en lotstaxa faststäldes.[1] Den 29 december 1680 uppdrog amiralitetskollegium åt viceamiral Werner von Rosenfelt, schoutbynachten Frans Lauw och major Anders Homman att upprätta förslag till en för hela riket gällande taxa.[2] En sådan utfärdades derefter af amiralitetskollegium redan d. 26 januari 1681.
Utprickning. Skyldigheten att med tjenliga märken utpricka farlederna hade af ålder tillhört skärgårdsbefolkningen, men öfverflyttades under denna period på lotsmännen. Den första bestämmelsen härom återfinnes i ett af amiralitetskollegium år 1655 utfärdadt cirkulär till landshöfdingarne i Uppland, Södermanland, Östergötland, Kalmar län och Finland att låta lotsar och i skärgårdarne boende, med farvattnet kunniga, bönder utpricka alla skär, grund och undervattens klippor med remmare eller “ögonskenliga“ märken.[3] Från och med år 1671 infördes i kollegiets förordnanden för lotsmännen, att de voro skyldiga att underhålla remmarne på de vanliga ställena, en hvar i sin led.[4] Genom k. maj:ts förenämnda instruktion d. 15 mars 1680 för viceamiralen v. Rosenfelt blef lotsmännens skyldighet att underhålla alla remmare för framtiden fastslagen.
Mälaren utprickades år 1665 genom amiralitetets försorg. En löjtnant med två skeppare och två styrmän förordnades att med hjelp af allmogen utpricka med tunnor, remmare och andra stadiga sjömärken alla segellederna rundt om i hela Mälaren.[5]
Sjömärkena utgjordes till större delen af remmare. Dessa bestodo af stora förankrade stänger, försedda med tunnor eller andra topptecken. En sådan remmare, en mil utanför Spårösund vid inloppet till Vestervik, beskrifves såsom “masteträdet med stora vinfatet“.[6] I Livlands och Ingermanlands farvatten sattes ej tunnorna på stänger, utan fästes vid jernkedjor och förankrades medelst breda stenar eller stycken af söndersprungna kanoner.[7]
