utveckling, än i Sverige. Dessa länder voro Holland och England.
Man kan i afseende på anställandet af främmande officerare skönja två perioder, nemligen den holländska åren 1635—1656 och den engelska åren 1658—1679.
Till Nederländerna eller Holland står svenska sjömagten i stor skuld för det biträde, som derifrån erhölls vid flottans omskapande under Gustaf Adolfs och Kristinas tider. Derifrån erhölls ej allenast skeppsbefäl och skeppsbyggmästare, utan utredningspersedlar och materialier af alla slag. Och den handräckning Sverige erhöll genom de Geers flotta år 1644 skall alltid minnas med tacksamhet. Många af de för tillfället anstälda holländarne stannade qvar i landet och blefvo sedan goda svenskar. Namnet Thijssen är härpå ett talande exempel. Holländare och svenskar blefvo goda vänner, som förstodo hvarandra. Detta intima förhållande gjorde, att äfven det holländska språket blef ett inom svenska flottan kändt och användt språk. Det är ganska betecknande, att, då amiral Klas Fleming låg med flottan d. 28 juni 1644 i Kielerviken och kallade alla skeppscheferna på flottan till sig på sitt amiralsskepp Scepter (2) för att gifva dem föreskrifter för en ämnad landstigning på Femern, så meddelade han dem sin plan i ett tal på holländska.[1]
Sedan verkade politiken en fullkomlig omhvälfning i vårt förhållande till Holland och den 29 okt. 1658 fäktade svenska och holländska flottorna en envigeskamp i Öresund. Derför blef det till Hollands rival England, som Sverige vände sig för att få sitt behof af dugligt skeppsbefäl fyldt. De lejda engelsmännen blefvo dock icke för svenska flottan detsamma, som holländarne förut varit. Ingen af dem läto acklimatisera sig.
Åren 1635—1656. År 1635 torde funnits tolf à femton från Holland året förut värfvade kaptener och löjtnanter i svenska flottan. Sedan värfvades nästan hvarje år från Holland både kaptener och löjtnanter för att under somrarne tjenstgöra på dessa årens stora trupptransport-flottor och under kriget med Danmarh[2] Under krigsåren 1644—1645
