blifvit skattlagda i båtsmanssocknarne efter sista mönstringen, skulle införas i roteringslängderna och deltaga i båtsmanshållet.[1]
Deremot minskades antalet genom ödeshemman, som uppkommit genom fiendens härjningar och af andra orsaker. “Dessa hemman, som inga åbor hafva, skola uteslutas ur roteringslängderna, på det båtsmännen icke må blifva frustrerade i deras hemkallspenningar och annan rättighet.“[2] De fingo således ej inräknas i roteringen, utan skulle “sättas afsides i rullan“, till dess de blefvo bebyggda igen.[3] Båtsmän, som haft hemkall af sådana hemman, skulle anvisas vederlag annorstädes.[4]
Den 2 dec. 1654 uppdrog konungen åt amiralitetskollegium att utse några kommissarier, som vid nästa mönstring skulle öfverlägga med krigskollegiets deputerade och tillse huru ett utbyte kunde ske mellan sjöstaten tillhöriga hemman uppe i landet mot landtmilitiens hemman vid sjökanten.[5] Oaktadt upprepade föreskrifter härom i generalmönstringsinstruktioner och kungl. resolutioner ända till år 1680,[6] så kunde dock icke ett sådant utbyte åvägabringas. Felet torde icke hafva legat hos amiralitetskollegium, ty detta skref härom flera gånger till krigskollegium.[7] Kollegiet lyckades blott öfverenskomma med krigskollegium om utbyte af några båtsmanshemman i Nyland mot Kronoby socken, som tillhörde knektehållet. Denna socken skulle i stället hålla trettio skeppstimmermän på Skeppsholmen. Dessa skulle ej få några hemkallspenningar, utan blott så mycket kost, som de behöfde på resan till Stockholm. Om någon af dem dog eller afgick af annan anledning, skulle socknen genast insätta ny karl i hans ställe.[8]
Beträffande slutligen städernas båtsmanshåll, så blef detta ordnadt redan 1631 genom riksdagsbeslutet d. 7 juni. Städernas borgerskap förband sig då, att mot befrielse från utskrifning årligen tillhandahålla amiralitetet i Stockholm ett visst antal (omkring 1,200) friskt och dugligt sjöfolk.[9] Denna försäkran upprepades vid följande riksdagar. Den 25 maj 1674 beslöts i rådet, att amiralitetskollegium skulle träda
