utfördt arbete. “Om båtsmannen vistas och arbetar hos sin rote, så att han dermed förtjenar sin kost, dock icke går i fullt arbete såsom en legodräng, då skall honom icke afkortas något på hans hemkall, men ligger han hos roten och icke arbetar året igenom och icke desto mindre förtär hans mat, då skall halfparten eller 4 daler afdragas å hemkallet“.[1] Och år 1662 beslöt amiralitetskollegium att utfärda en allmän föreskrift, att “båtsmännen må intet fordra af sin rote någon kost, medan han är hemma i landsorten, med mindre han gör arbete och skäl derför“.[2]
Resekosten skulle roten enligt 1636 års båtsmansordningar utgöra, då karlen uppfordrades på våren. Den skulle bestå af proviant till värde af 4 daler.[3] År 1646 resolverade amiralitetskollegium, att när båtsmännen vid uppfordringen bekommit af sina bönder, hvar karl ett lispund sofvel och dertill bröd till resekost och dessutom sina vanliga hemkallspenningar, få de icke fordra mera af allmogen.[4] Samma föreskrift upprepades året derpå.[5] Kort derefter bestämdes, att karlen skulle hafva vid uppfordring två lispund sofvel och ett lispund bröd.[6]
Ännu en ny beräkningsgrund för resekosten bestämdes 1656, då amiralitetskollegium förordnade, att hvar rote skulle “efter plägseden“ (!) gifva sin båtsman en månads kost vid hvarje uppfordring.[7] Men denna skulle roten icke behöfva utgöra oftare än en gång om året, äfven om karlen uppfordrades två gånger.[8]
Resekosten var naturligtvis ämnad till föda för karlen under resan till tjenstgöringen, hvarefter kronans skyldighet att föda karlen vidtog. Men bestämmelsen att kosten skulle räcka en månad, gaf anledning till missbruk. Amirallöjtnant Daniel Strussflycht i Göteborg hade vintern 1663 uppfordrat en del af Bohusläns båtsmän med en månads kost att hugga och framköra ekevirke i trakten. När dessa förtärt sin kost, uppfordrade han andra o. s. v. till dess han fått behöfligt virke hugget och framfördt till Göteborg. Denna billiga
