Bort, på denna högtidstimma,
trummors klang och pipors skrål,
och i överflödets dimma
bort med bägarns gyllne prål!
Yra lekar, ystra seder,
vällust, yppighet och flärd,
tvungna löften, brutna eder,
bort från denna bröllopsfärd!
Märk en fest, som namn bör bära
av den största på vår jord,
och till äktenskapets ära
prydd med måttlighetens bord:
sirad med en mängd av gäster,
som, i våta ögons blund,
var en ömt sitt öga fäster
på så ömt och dyrt förbund.
Träd då fram, ty du är buden,
änskönt ej en galilé,
och du skall den högsta Guden
uppå detta bröllop se.
Himlens barn i kors och kvida,
under tårar och besvär,
skall du vid hans klara sida
bröllopsklädda finna där.
Men i tysta steg framträda
av en helig åtrå väckt,
att din hela vandel kläda
uti ödmjukhetens dräkt:
detta villkor först bejaka,
dock besinna dig som gäst,
om med trohet vid en maka
du är fäst ell' intet fäst:
om ett fadershjärta andas
i det bröst du ömma tror,
och om oskulds tårar blandas
i ditt öga, du som mor:
om din broders stöd du bliver,
när han villas vitt och brett,
och om hjärtat lydnad giver
dem din varelse berett.
Utom en så helig låga
ur ditt samvets rena flamme,
är ju fåfängt livet våga
på så mörka stigar fram.
Ty det sken, som sällt sig sträcker
över detta änglarum,
med sin gryning dig förskräcker,
med sin bortgång gör dig stum.
