Bland er, o mänskor här,
vad stolthet röjer sig i ert förstånd att klandra,
och inom er vad strid i satser mot varandra!
er slutkonst blott en länk av brister och besvär,
så högsta läraren i dag i templet lär
vid de leviters sorl, som fram och åter vandra.
En veklighet vårt blod förvillar och förtär,
behovens rika mått inbillningskraften retar
till högmod över den sitt bröd i stoftet letar
och den till ett förakt, som armodskryckan bär.
Den obarmhärtige mot ömhetskänslan stretar,
den girige är hård, den falske tändren skär,
och oskuld, lik ett lamm, som ned vid stranden betar,
det sargas av en klo, som det ej går för när:
Men du på lärostoln som dyrt uppstigen är,
som med en ädel svett mot avgrunds gap arbetar,
i templet ljud begär.
Lyss! Hör en röst, som stark sig genom valven bryter
från Sions väktare, till räddning på vår väg.
Du, svept i klutar, du, och du i purpur, säg,
om ej en ömhetstår ur dina ögon flyter,
vid prakten av det lugn, som öppnar templets skrud,
och om ditt blod sin ångst i glädje ej förbyter,
vid samtal med din Gud.
Så höj ditt böneljud,
du som förmåga fått och framför kreaturen
är i förträfflighet den första i naturen,
som skönja kan dess verk och vad en Gud förmår:
Du som allena främst med upprätt huvud går
för allt vad krälat fram ur tidens dolda vrår
bland djuren!
O du, du kristenhet, som sett din stad upprinna
vid sanningsfacklans brand utur martyrers spår!
av uppenbarelsen du tröst och aning når
om världens frihetsbrev: och det skall dig påminna,
hur Gud har skänkt sin son, att dig lycksalig finna
och en odödlighet din sista andedräkt.
I tro uppå hans namn skall livet seger vinna
och trotsa dödens udd i döden oförskräckt.
Besinna!
Se'n du en blödig syn kring jordens sträcka sträckt,
så se den vilda mor med nakna skuldror fräckt
på brända öknars sand bland vilda djuren ströva,
av solens lågor kvavd, med arm till hämnd uppräckt,
att ej i bojors tyngd sitt liv till döds bedröva.
Bliv därför i din själ till tacksamhet uppväckt
och uti Sions hus ditt sälla tillstånd pröva,
du, som, i frihet född, bebor ett lyckligt land!
Men slå dig för ditt bröst vid denna brodrens band,
och åter välv din syn bort till den kulna strand,
där under drivors is okunnigheten vilar,
i nattens töcken ställd mot nordanvädrens ilar,
betagen solens sken, vid havets frost och rök.
Med längtan därför kom, och till ett tacksamt minne,
att du så upplyst står i nådens portar inne,
skild från den hedna hop, i slemma gudakök,
med offerkniven fäst vid ett nedsölat linne,
fall ned på dina knän, dig själv till jorden krök,
och med ett ödmjukt sinne
njut frälsarens besök.
