Du barn, du späda flock, som i din oskuld andas
och vid en menlös blick en trogen skygd begär!
för dig knappt dagens skymt och ljusets fägring randas,
förrän du på din väg båd blind och fängslad är.
Din klagan och din gråt med ljuva sorl bortblandas,
tills världen blir dig kär.
Du världens äldre barn! Du främling bland de fromma,
som, blind uti ditt lopp, tror tiden ej bli all:
som fräckt på lustans bädd har fällt din ungdoms blomma
och nu nedlutad bär en hjässa vit och kall!
Vi vill du nådens port än längre förebomma?
I bönen nederfall.
Fall ner vid Jesu kors: ledsaga du de späda,
och lär dig själv och dem att Jesu ord förstå.
Du torde stå tillreds den blinda att försmäda
och vid hans trogna rop förargas i din vrå ...
Men Jesus, Davids son, han låte dig framträda,
din syn att återfå.
