Mannen i sin åker sådde
bästa säd, med tack och lov;
ovän kom - och folket sov -
och vid det han åkren trådde,
sådde ogräs dit igen;
gick sin väg, som ondskan plägar,
lömsk och dold, på dolda vägar ...
Liknelsen - förstår du den?
Åkren i sin späda gröda
skildrar hjärtat, det förstås;
ordet säden är som sås,
folket, sovande som döda,
skildrar sorglöshet och flärd;
ovän, den som folket sövat,
är just den som dig bedrövat
på förgänglighetens färd.
Människa! du, främst bland djuren,
som med upprätt huvud går;
som med snillets eld förmår
dig rannsaka och naturen!
märk, för oskuld vad försåt,
vad förgängligt dig omgiver;
knappt ditt lopp du varse bliver,
förr'n du villas på din stråt.
Yxen hörs i stammen hugga
dig din bår - du det ej vet:
döm av tidens flyktighet
till din sjuttiåra skugga;
döm av alla tings natur;
men giv akt, ty tiden ilar,
döden på din tröskel vilar
och din ovän står på lur.
Se en ek, i grenar vriden,
av urgamla rötters vidd:
buga tankfull, yr och spridd,
för naturen och för tiden;
och betänk, där du går fram,
huru tiden fräter grenen,
myllar blomman, grusar stenen,
och av stoftet strör ett damm.
Vad förgängligheten skrider,
skövlar, och får aldrig nog!
Fordom där palatset stog,
skymtar nu ett uselt lider,
och där fasta borgar förr
sina torn och vimplar sträckte,
syns de nakna murar bräckte,
med en mossig glugg och dörr.
Lät din ungdom dig påminna
dina forna vänners val:
märk nu deras brutna tal:
se dig om, och tungt besinna,
hur, där barnens lek och stim
fordom hördes ögat fägna,
snart man skall ditt stoft inhägna
under valvets vita lim.
Kära vän, i dag vad vänner
ser du skalkas kring ditt bord!
Knappt din glada måltid gjord,
förr'n du dödens kyla känner
i ditt nyss uppvärmda blod;
och knappt du ditt timglas släpper,
förr'n din gravdörr man tilltäpper
och slår kull din minnesstod.
Kasta ögat i minuten
på den rikas disk och mer,
där han i sin länstol ler,
tung, av druvans saft begjuten,
småögd, sticken, hes och röd:
märk hans gäspning, vad den röjer,
att hans själ ej mer förnöjer
lyckans lumpna överflöd.
Än en gång, lät ögat blicka
på en skönhets öppna barm:
bäst den andas, hög och varm,
börjar den sig undansticka,
platt och skrynklig, kall och bar;
tiden där sin härjning målar
och förgängligheten strålar
ur dess dunkla ögnapar.
Snart den stora skiljodagen
gryr vid åskans blixt och flod;
har din vandel varit god,
blir du av den handen tagen,
som till dygdens lön förmår,
av en god, gudomlig vilja,
vetet ifrån ogräs skilja.
Tänk på döden ... timman slår.
