Vid solens spridda sken på vattnets lugna vågor
ett skepp till stranden förs, allt folket samlat står:
naturens herre själv, som ljusets eld och lågor
och havets grundval välvt, ur detta fartyg går.
Han trampar på det gräs, det frö, den knopp och kärna,
som blomstras av hans sol, som vissnar vid hans stjärna
och fetmar i hans spår.
Nytt folk från berg och däld med sorl och trängsel nalkas,
den halta med sin stav, den blinda på sin bädd;
en krympling i sitt skjul av ängelns åsyn svalkas,
som omrör vattnets skum vid hälsokällans brädd;
En annan på en bår upplyft sin vita hjässa,
i dödens svepning klädd.
Bland trädens glesa skygd vad bårar, skrank och sängar
framskjutas mot varann, vid folkets gråt och skrål!
En bjuds en hälsodrick: det vattnet, man inmängar,
hans svarta läppar skyr med brutit tungomål.
I friska löv och gräs insvept en annan vilar;
men lifsens Herre syns: han bryter dödens pilar
och syndarns räddning tål.
Nu aftonrodnans rand på himlavalvet strimmar:
snart glittrar stjärnan fram, och havet brusar se'n.
Vår frälsare vi sett använda dygnets timmar
till nåd och kärleksverk, som den betrycktas vän.
Här krälar folket kring: han ser, dem brödet felar;
hans kärlek dem, var flock, i vissa matlag delar,
snart till femtusen män.
Guds allmakt och hans vård om sina barn vi vörda,
vid denna måltidsfest i denna öde trakt.
Det fromma barnet, tryckt av fattigdomens börda,
den rikes tröskel ser, hans tafflar, guld och prakt;
men en Elias måst vid enbärsträdet klaga,
då Achab på sin tron all vällust sig tillaga,
med en otyglad makt.
Du fromma barn, som tungt ditt bröd med tårar bryter,
som, glömd av jordens barn, till jorden lutad går!
Njut styrka i ditt bröst: ej nåd och räddning tryter;
i oljokrukans djup ditt förråd än förslår.
Den Gud, som minsta mask i minsta boning vårdar,
han ej förgäter dig, tills du i livsens gårdar
hans rätter smaka får.
