Simeon! vad helig syn,
som ditt inre genombårar,
då, med ögonen till skyn,
du i andakt fäller tårar
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du, hur din sol uppdagas,
och hur ej ditt hopp försvagas
att din frälsare få se!
Ja, jag ser dig, Simeon,
där du fram i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån:
Hon med dig sitt bröst hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sig enar:
Ack, hur ömt ert hjärta menar
vid vart enda ögnakast!
Men, du gamle Simeon!
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
lät nu dina ögon dö.
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.
Huru ivrig är din röst,
när du i en helig dvala,
vid en åtti ålders höst,
profetera vill och tala
om det fallna Israel!
Hopp och tålamod din prydnad,
och ett bröst, som lärt med lydnad
alla lustar ge farväl.
Fromma Hanna! fröjda dig,
lät din brutna stämma höras,
dina ögon bada sig,
dina läppar ljuvligt röras,
att förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dig upptänder,
och med trones starka händer
tar du honom i din famn.
Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sig nedböjer
för det mål, dit ögat drar,
till den lust, som dig förnöjer,
att din Herres glädje nå.
Måtte snart det slaget klämta,
då vi vår förlossning hämta
och ur Kedars hydda gå.
