En sädesman gick fram, bekymrad, trött och trägen,
och på sitt åkerland utkastade sin säd;
vid skymten av hans arm var fågel på sitt träd
ett glättigt kvitter höll, när somt det föll på vägen
och somt förtrampat låg.
Men vad ur mannens famn åt hälleberget ströddes
av vädrens vilda blåst, han snart förtorkat såg,
se'n ej det minsta frö till mognad understöddes
av solens heta blick och regnets varma våg.
Somt ibland törnen föll, i denna såningsanden;
förkvavt av ris och stör, det kvävdes längre ner;
somt föll i godan jord, gav hundrafalt och mer,
och sädesmannen, glad, som utåt nejden ser,
såg axens ymnoghet kring de besådda landen.
Så syns den liknelsen ju vis,
gudomlig till sin tröst och styrka:
det ordet är, i Sions kyrka,
som utsås till en andlig spis.
Den säd, på vägen föll, skall eftertankan föra
till dem, som då och då
med blödigt samvetsstyng de milda budskap höra,
men hasta från sin stråt med ett förstockat öra
och ordets kraft försmå.
På hällebergets brant den ädla säden åter,
som inga rötter fick,
är den, som hjärtat fromt vid ögats flod upplåter,
till bot och bättring böjd, men blott ett ögnablick;
och vad bland törnen föll, det är de uslas skick,
som höra och gå bort, och som sig blott besvära
med vinst och rikedom, i vällust, makt och ära,
som suga nästans blod på lättjans örnagott.
Men vad i godan jord sin sälla mognad nått,
det är en andlig dygd, som ordet ömt förvarar;
naturens Herre dem en evig lust förklarar,
och han ock skär sin skörd som han sin skäppa sått.
