Vårt hjärta, invigt till Guds ära
och till den Högstas boning satt,
för mörksens andar dag och natt
en verkstad blir - En syndalära,
ett orent rum, en ödeplats;
det blod, som kring vårt hjärta flödar,
bär i var droppa tusen dödar,
till detta Belzebubs palats.
Den gamla svarta andan svävar
med lögn och list och hala fjät,
som spindeln på de klara nät
i sina garn sitt rov invävar
och fräckt försvarar vad han får;
med fruktan, högmod, ångst och iver,
allt ljus han ur sin hydda driver,
att aldrig nådens sol uppgår.
Ja, ålderdomens kulna dagar
i samma syndaordning fly;
var dag tillreds en boning ny,
som mörksens furste väl behagar,
till dess han någon gång drivs ut.
Det hjärtat, som han överhopat,
flyr han, till dess det, rent utsopat,
å nyo blir hans rum till slut.
Det späda bröst, som knappt lärt andas,
inom en blick av några år
för alla stormar öppet står,
där gamla syndakval bortblandas,
med nya lustars trug och lock;
än guldets glans vårt lugn berövar,
än vinet syndaträlen dövar,
än Delila och hennes flock.
Han då uti sin hämnd tillåter
båd' bön och sång från själ och mund,
blott det ej sker av hjärtans grund
och ögat ej botfärdigt gråter,
med blygsam syn till nådesoln;
hans barn iklädas stilla seder,
och ofta själv sitt barn han leder
till kyrkan och i biktestoln.
O Jesu! du vårt bröst bevara,
att det din boning bliva må,
att dina änglar där ingå
och driva ut den svarta skara,
som till fördärvet jagar oss.
Hjälp, när vårt livsslut du bestämmer,
att vi ej kastas ned i jämmer
vid avgrunds dunder, blixt och bloss.
