Vid ett sken av nattens stjärna,
som så späd i molnet brann,
genom öknen med varann
trenne vandringsmän sig ärna
ned till Betlehem i dag.
Tusen hinder dem beredas,
men den eld, varav de ledas,
lättar deras andedrag.
Ödemarkens skrän och fasa,
öknens tomhet, nöd och brist,
rövarns skymt från minsta kvist,
nattens köld och dagens brasa,
tigrars blixt och lejons trav,
sorgsna rop av släkt och vänner,
fåfängt hindra dessa männer,
stjärnans strålar krafter gav.
Mer ur molnen hon framskjuter,
mera eldas deras fjät,
tills för frälsarns majestät
all dess klarhet sig utgjuter
över ett eländigt skjul.
Armod tittar ur var springa
och en åsna låg och ringa
står där bunden, trög och ful.
Lutad satt sig ner en kvinna,
bördig ifrån Juda län,
kring vars huvud, bröst och knän
morgonrodnans flammor brinna
mellan gyllne bloss och sken.
I sin famn bär hon Messias;
vid dess blick allt blod befrias,
mörksens kedjor krossas re'n.
Kringvärvd av så präktig låga,
så gudomlig, dyr och klar,
dessa männer, en och var,
med ny andakt fram sig våga
och till jorden buga sig.
Världens fröjd de ej begära;
här vinns salighet och ära
i var bugning och var stig.
Sina skänker de tillbjuda,
och med sträckta armar ge
myrrham, guld och rökelse
den nyfödda kung av Juda,
som Herodes vånda gör.
Stjärnan nu i högre strålar
med safirens färgor prålar,
och vid dagens fackla dör.
Skåden under sång och böner
denna krubba, detta hus!
Här uppklarnar livsens ljus:
världen här hugsvalan röner,
hjärtat värma och beskydd.
Döden syns vid tröskeln dräpen,
mörksens furste svart och häpen,
skyn med himlahjältar prydd.
