Sjömannen

[ 2 ]

SJÖMANNEN.

När åkermannen plöjer, för sin nästa
Och för sig sjelf, i svett de gråa gärden,
Då plöjer jag med köln den blanka fjärden,
På soligt däck jag njuter min siesta.

Vind ger mig skyn, blott jag förstår att fästa
Mitt segel rätt och styr förnuftigt färden.
Ja, mycket godt det fins i denna verlden,
Men skyn och sjön de äro dock det bästa.

Den enas blixt, den andras storm är nära,
Och dolda faror lura i hvar bränning,
Men frukta ej min fria själ behöfver;

Ty sjön och skyn mig blifva lika kära,
Och, kantrar skeppet i en hastig vändning,
Tar skyn min själ, och sjön det som blir öfver.