Uti höstas bort på hafven
under stormarna, min sann!
uti Spanska sjön begrafven
blef min salig äkta man.
Sedan gubben blifvit döder,
trifs jag här så godt jag kan; —
och mig roar, kläder, föder
allt så bra, som någon ann! —
Vinterqvällarna jag spinner
Lin och blånor, hår och ull; —
ack! jag mår och mig befinner
som en perla uti gull;
uti skymningen jag steker
mig vid brasan fröjdefull —
snusar och min kisse smeker,
så det sprakar ur hans hull;
När i kalla kulna dagar
det är mulet, ruskigt grått,
middagsluren mig behagar,
kaffekoppen gör så godt;
torka, såsom svafvelstickor,
har jag aldrig än förmått;
det må åsnor och borickor;
hin må lefva utan vått;
Fins det någon, som mig känner
uti verlden, — är det väl;
har jag också inga vänner,
mår jag lika bra — min själ!
jag min enslighet bevarar;
ingens herre — ingens träl;
sqvallersystrar! jag undvarar
hjertans gerna stoj och gräl! —
Jag mig stackare! nog vaktar
med er komma uti sväng,
och mitt goda rykte aktar,
liksom min äkta säng. —
När från qvälln till ljusan dager
j gån på i dans och fläng,
jag ej i min stuga drager
nånsin in en enda dräng;
Fast som ni jag icke sprätter,
må ni alla lita på,
att jag ej min påse sätter
just vid dörrn i någon vrå;
ni ska tro, j goda qvinnor!
för er står jag ej på tå,
om än snabba, som garnvinnor
edra tungor om mig gå;
Ty jag har hvad jag behöfver
utaf mammons öfverflöd,
kanske lite derutöfver
till min åldefrs understöd;
och ej heller jag mig hänger,
får ajg bara dasgligt bröd;
och ej mera till jag tränger,
här i lifvet till min död;
Om det också nånsin händer,
att det för mig blifver smått,
har jag fått två friska händer
uti hemgift på min lott
och min skuta snart jag drager
opp ur dyn tills hon blir flott,
0ch min skada återtager
se'n igen i rågadt mått! —
Ingen mig i vägen ligger,
ingen jag i vägen går,
ej en beta bröd jag tigger
ej en enda dryckestår;
friare jag haft god' vänner!
en för hvarje hufvudhår,
och så många fästemänner,
som jag räknar lefnadsår! ——
Uti svarta sammetskläder
och min nya stärkt klut,
Tyska skor af vaxadt läder,
tar jag mig ej illa ut —
och om slumpvis jag mig vänder
till en unger Sven till slut,
lika snabbt jag eld upptänder
i hans hjerta, som i krut;
I min Bibel utan brillor
läser jag hvar helst jag vill; —
Norborgs, Ekmanssons postillor
kan jag nästan utantill —
alltid är jag glad och nyter,
Frisk och färdig, hof och gill —
och med ingen själ jag byter
bo, eho det vara vill!
Kornet i min täppa grönskar,
morgon-, middags-, aftonmål
har jag flera än jag önskar,
af potates, fläsk och kål. —
Och ibland på mägtigt foder
kummilsupen man väl tål;
flaskan är ju glädjens moder;
alla vackra gossars skål! —
G. S—i.
