Sjörök

Sjörök, historier från kust och hav av Birger Sjöberg (född 1953) Räddningsbåten

Publicerad på Wikisource av Birger Sjöberg själv under fri licens GFDL och CC-BY-SA 3.0
Publicerad av Nautiska Förlaget/Norstedts 2005

Räddningsbåten

Askeladden är en figur som förekommer i norska folksagor och som närmast kan betraktas som en manlig motsvarighet till Askungen. Men det är även benämningen på en liten, fjorton fots båttyp i plast, som började tillverkas någon gång i slutet av sextiotalet. Den förekom i två versioner; en som kan framdrivas med utombordare och åror, samt en variant med centerbord, mast och segel. På det hela taget en utmärkt liten farkost, förunderligt välseglande och sjötålig. 1971 bestämde sig familjen för att införskaffa ett exemplar som skulle ersätta den gamla träeka vars kondition vid denna tid var så usel att det var förknippat med livsfara att färdas i den. Tillsammans med vår gamla snäcka skulle nyförvärvet tjänstgöra som kompletterande transportmedel för människor och varor ut till ön. Efter långa överläggningar valdes segelversionen, för att något kompensera för förlusten av den gamla Långedragsjulle som året innan blivit lågornas rov. En fyrahästars Mercury utombordare hängdes på akterspegeln och båtens femton års trogna tjänst i vår familj tog sin början. Denna smått generande historia tilldrog sig under högsommaren 1974 och är ett exempel på hur även en liten farkost kan bistå en människa i nöd.

Det hela började med ett upprört telefonsamtal från min mor. Hon ringde mig en förmiddag till segelmakeriverkstaden som var inrymd på hörnet av Olofssons Järnhandel i Fjällbacka. Jag hade just avslutat mitt förmiddagskaffe med varma frallor från bageriet nere i hamnen. Hon meddelade att en gammal kärlek till mig ringt från Munkedal och var på väg upp till ön för att hälsa på. Detta kan i och för sig låta harmlöst, speciellt som hon hade sin äkta man med sig, men jag hade svårt att uppbåda någon entusiasm inför återseendet. Damen i fråga var en bitterljuv förälskelse från en tid då jag arbetat som dräng i Normandie. Tretton år gammal (jag ansågs tidigt utvecklad) och hon sjutton, möttes våra hjärtan på den franska landsbygden. Under en sommar, samt på distans kommande vinter, älskade vi varandra djupt. När hon följande sommar kom till ön för att vi skulle återförenas blev hon bergtagen av en av mina bröder, i vars armar hon föll som en fura. Något som kunde slutat olyckligt, eftersom just den brodern sedan födseln är handikappad och beroende av kryckor. Nåväl, en plågornas och svartsjukans månad följde, varvid jag smärtsamt fick lära mig om en av livets avigsidor. I augusti det året återvände hon till sin franska fosterjord, och all kontakt upphörde. Tills nu. Hon var på väg. Ville hälsa på, och som hon sade på sin lustiga engelsk-franska: ”återuppliva gamla minnen ...”. Filosofiskt beslutade jag mig ändå för att bemöda mig om gott värdskap. Nu när hon och hennes man bilat så långt framstod det som omöjligt att köra dem på porten. Vid pass middagstid tog jag båten till Långsjö för att möta dem. Återseendet blev en smula spänt, då hennes man inte gjorde någon ansträngning för att dölja det faktum att han minsann kände till mitt och Danielles amorösa förflutna. Han tog mig i hand men såg mig inte i ögonen, utan blängde surt bort över Veddölandet. Hon däremot, slöt mig till sin barm som, med förlov sagt, inte blivit mindre sedan sist. Jag visste att hon var övermåttan förtjust i mat, och var vad man kallar en sann gourmand, vilket som sagt satt sina spår. Hon var dock på något vildsint sätt fortfarande en sjusärdeles stilig kvinna. Hennes långa kopparröda hår och intensivt bruna ögon injagade ett slags motvillig beundran. Samtidigt som jag instinktivt förstod att jag borde vara på min vakt. Våra nyanlända gäster inkvarterades i det stora huset, den första middagen avåts, varunder gamla minnen grävdes fram och ältades. Hennes man, Jean Pierre, kunde inte ett ord engelska. Uppgivet berättade Danielle att hon åtskilliga gånger försökt förmå honom att ta kurser i detta språk, men utan framgång. Han hävdade som så många av sina landsmän att franskan minsann är ett världsspråk och att de som inte talar franska får skylla sig själva. Frånvarande deltog han i måltiden och avfärdade alla min mors, och mina, framstötar på knagglig franska. Danielle berättade med förfärande uppriktighet om hans person. Att han som människa var outhärdligt tråkig, men av hennes mor ansedd som ett lämpligt parti, delvis på grund av sin förmögenhet. Som hon hade kunnat utröna fanns det bara en sak som fick honom på riktigt gott humör: fotboll. Jag kunde nu glädja Jean Pierre med upplysningen om att vi trots frånvaron av starkström på ön, ändå var begåvade med en TV. En liten, illgrön, 12-volts strömslukande apparat som min farfar inköpt i all välmening. Denna nyhet åstadkom en förunderlig förvandling av den dystra mannen. Glädjestrålande överhöljde han mig med kyssar på båda kinderna och frågade ut mig om tillståndet i de svenska fotbollslagen. Något slags kval pågick nämligen denna sommar. En begivenhet som han alltså slitits upp från för att hälsa på sin frus gamla älskade i Ultima Thule. Ett stråk av medkännande genomfor mig när detta stod klart. Således letades TV:n upp och på flinka fötter ilade jag över till Albert Anderssons varv för att låna ett nyladdat bilbatteri, något som jag skulle få tillfälle att ångra. Från denna stund, och i stort sett resten av de fyra dagar våra gäster var kvar, satt Jean Pierre framför TV:n, helt uppslukad, nerborrad i en rottingfotölj, endast med avbrott för dassbesök och när batteriet började ta slut. Vid denna tid i livet orkade man springa med bilbatterier över öar. Efter att ha fått sin man fastnaglad på säker plats, inledde Danielle sin kampanj. Ett fälttåg med endast ett övergripande mål i sikte; att locka ner mig i sänghalmen. Snabbt förstod jag att hennes besök var frukten av ett noggrant och sedan länge planerat förberedelsearbete. Jag bodde inte själv i det stora huset denna sommar, utan i det vi kallade ”Gäststugan”. En av min far liten, illa byggd och ännu sämre placerad stuga. Den låg på en höjd med sina gistna brädor genomblåsta av vindar från alla väderstreck. Redan samma kväll, efter det att vi sagt god natt till varandra, dröjde det inte länge innan en dånande knackning på min dörr förebådade hennes första attack. Med inlevelse ville hon nu be om förlåtelse för sitt svek några år tidigare. Tårögt bönföll hon mig om tillgift för, som hon sade, sitt omogna beteende och för att hon ”sårat mig i djupet av min själ”. Hon skulle aldrig kunna förlåta sig själv för detta brott! Sanningen var att händelsen inte alls satt några djupa spår i mitt själsliv. I själva verket hade jag snart därefter blivit förälskad i en ny dam och med ungdomens rätt snabbt kommit över Danielle, något jag dock inte delgav henne där hon rödgråten satt i skenet från en fladdrande stormlykta. Försiktigt försökte jag få henne att förstå att allt det gamla var glömt och naturligtvis förlåtet. Att vi självklart skulle vara de goaste vänner, allt framgent. Min reaktion fick hennes tårar att torka förvånansvärt fort och jag förstod snart att hon i denna stund bestämde sig för en alternativ stategi. Hon sade god natt, kysste mig systerligt på kinden och försvann ut i natten. Dagen därpå, som var en lördag och fridag från mina sysslor vid symaskinen, föreslog jag ett bastubad för våra gäster. Motvilligt och misstänksamt gick Jean Pierre med på att vila ögonen en stund från fotbollen. Att de båda inte hade en susning om vad bastu var för något, stod förfärande klart när de inträdde, fullt påklädda, i värmen. En lång stund gick åt för att förklara de mest elementära principerna för denna barbariska sedvänja. Insvepta i var sitt badlakan blev de sittande förvånansvärt länge, med svetten skvalande. Eftersom de var ovana fransmän fruktade jag att de skulle tuppa av, och tvingade ut dem i friska luften. – Trés bon, trés bon ...! utbrast Jean Pierre artigt och började genast klä på sig. Nästa match stod för dörren. Förgäves försökte jag få honom att förstå det nödvändiga med att doppa sig i havet efteråt. Med avvärjande gester och axelryckningar gjorde han dock klart att där gick gränsen. Gärna lite ”bassty” men att sänka ner sig i ett kallt, illasinnat hav ... Jamais ...!!! Småspringande återvände han till TV:n. Danielle var inte sen att gripa detta gyllene tillfälle i flykten. Med en vid, svepande gest lösgjorde hon sig från handduken och vadade värdigt ut i vågorna, kastande passliga blickar över axeln åt mitt håll. Jag vädrade fara, slängde mig i på andra sidan bryggan och retirerade tillbaka till bastuverandan. Med knottrigt skinn kämpade den franska kvinnan med att utföra en hel serie sensuella badrörelser, avsedda att rasera mitt försvar. Förvirrad och generad drog jag hastigt på mina kläder och bad henne återvända till land. Blåfrusen och med dolska blickar gjorde hon mig till viljes. Jag ansåg nu att det var hög tid att på allvar försöka få henne att förstå att mitt hjärta så väl som mina lustar var upptagna på annat håll. Jag var, som jag varligt framförde, i början av en ny kärlek och hade inga planer på att äventyra den med, aldrig så frestande, franska krumbukter. För att nu inte tala om vad som kunde hända om hennes man kom på oss ...! Hade hon tänkt på det? Hon betraktade mig som om jag var en idiot och gav mig en utskällning av rang. Här lade hon sitt liv för mina fötter! Erbjöd sin unga, nästan ofördärvade, kärlek till sina drömmars nordiska adonis. Och vad var tacken? Hon dolde ansiktet i händerna och snyftade ohejdbart. Förstod jag inte att hennes man var oduglig som älskare!? Att hon brann av begär efter sin ungdoms kärlek! Begreppet inpiskad usling hade fått ett ansikte, och jag skämdes. Samma kväll, när en semifinal omöjliggjorde allt samspråk inomhus, ville hon ta en promenad. Med onda aningar lät jag mig övertalas och vi tog vägen ut över öns inmarker. Hon var som förvandlad. Iklädd jeans och en väldig islandströja i stället för sin genomskinliga sommarklänning, utstrålade hon nu lugn och sans. Milt vädjande förklarade hon att allt varit förhastat och att jag måste ha överseende med hennes franska blod. Vi skulle vara vänner, inget annat. Hennes ånger var djup, hävdade hon. Hon ville för allt i världen inte äventyra vår vackra vänskap och de spröda minnena från hövolmarna i Normandie. I barnsligt oförstånd andades jag ut i en suck av lättnad, välkomnade detta stilleståndsavtal och kramade om henne, varpå vi i nytt kamratligt samförstånd återvände till det gamla huset. Min mor hade just kokat te och påbörjat sin artonde patiens för dagen. Föga anade jag fällan.

Det slutliga anfallet inleddes i gryningen. I gränslandet mellan sömn och vaka uppfattade jag knirrandet av min ytterdörr. Vagt registrerade jag att någon kom in, och sekunden efter slog jag upp ögonen. Där stod hon, endast iförd en negligé. Med Mata Hari-rörelser blockerade hon effektivt alla möjligheter till flykt. Hon missuppfattade det vilda uttrycket i mina ögon och i en enda gracil rörelse hade hon svept av sig det tunna plagget. Framför mina ögon, i hennes navel, dinglade en liten tofs med pärlor och bysten balanserade våghalsigt i en avslöjande bh, vars make jag bara sett i Top Hat. Jag svalde ansträngt och försökte finna rätt ord för detta tillfälle, allt medan hennes höfter levde sitt eget liv alldeles intill min huvudgärd. Jag insåg att min räddning bara kunde åstadkommas med list. Ett utbrytningsförsök i detta underläge skulle bara sluta i nederlag och kapitulation. Långsamt reste jag mig ur sängen, kastade en snabb blick mot det öppna fönstret bredvid nattduksbordet och log så innerligt jag förmådde. Hon svalde betet, drog sig eftergivet ett par steg bakåt medan hon smekande lät sina händer vandra över bröst och höfter. Nu eller aldrig. Avståndet mellan oss var mindre än två meter. Det kunde lyckas. I ett enda avgörande språng kastade jag mig ut genom fönstret. Med dödsförakt fortsatte jag över taket till den gamla jordkällaren och över fårstängslet. Utan att se mig om, med vinnande fart, nådde jag stranden. Jag kastade en blick bakåt. Där kom hon. Likt en väldig fjäril med negligén böljande runt en kropp Zorn skulle älskat, och med ett löpsteg som inte stod mitt efter. Snäckan var borta! Den låg för tillfället förtöjd på andra sidan ön. Men, Askeladden fanns på plats. Det gällde sekunder. Undvikande omvägen över bryggan, sprang jag ut i vattnet, slet loss akterförtöjning och förlina. Med en kraftig knuff kom jag runt bryggnocken, hävde mig ombord och fick i gång snurran. Övertygad om att Danielle nu skulle avbryta sitt förföljande, vände jag mig om för att upplysa henne om att jag skulle bli borta resten av dagen. Men, än hade hon inte gett slaget förlorat. I väldiga kliv följde hon efter mig utmed stränder och klippor. Med full gas försökte jag fåfängt åstadkomma längre avstånd mellan oss. Med tanke på hennes kroppshydda kunde jag inte annat än imponeras av en sådan kondition, och anade vagt att jag nog skulle fått göra skäl för mig om flykten misslyckats. I höjd med Framudden innan Sannbauens strand skär in en stenig vik i öns sydvästra hörn gav hon upp. Jag kunde inte släppa henne med blicken där hon stod längst ut på udden, ropandes något på franska och kastandes slängkyssar efter mig. Omtumlad anlände jag en stund senare till andra sidan ön och vännernas hus. Där fick jag låna lite kläder innan jag seglade in till min verkstad i Fjällbacka för and- och rådrum. Jag och min mor enades över telefon om att föreslå omedelbar hemresa för våra gäster. Dånet av straffsparkar och offsides hade gjort tillvaron i huset mer än ansträngande, och min mor medgav att hon börjat få känning av sin gamla migrän. Ett par timmar senare kunde hon meddela att gästerna till slut gett sig av, dock med löfte från Danielle att vi snart skulle ses igen. Hur fort detta hot skulle sättas i verket kunde vi aldrig ana. Danielle ringde nämligen upp en timme senare och meddelade att hon nu skulle lämna sin man och sitt äktenskap för att återvända till ön senare på eftermiddagen. Dock hade hon meddelat min mor att jag skulle rådfrågas innan hon fattade sitt slutgiltiga beslut. Jag behövde inte ge min mor några instruktioner. Hon visste vad som skulle förmedlas nästa gång madame Caillet ringde. I absolut bleke, med solnedgångens alla vidunderliga färger sprakande i nordväst, återvände jag till min ö, prisande vår lilla andrabåt, Askeladden.