Nu är det soligt och varmt på näset,
Som insjön famnar med ögon blå,
Och fröna skallra i penninggräset,
Och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
Och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
Vi få nog svettas, förrn det tar slut.
Här, flicka kära, är räfsan färdig;
Ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! nej kom, jag bär dig
Igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är intet farligt;
Du får ej väta de fötter små,
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt,
Det är ju gott, att vi äro två.
Den ena stöder så lätt den andra;
Det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
En gör ej nytta, men bägge två;
Ty vad jag fäller, du räfsar samman
Och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
Tills Herran skördar på ängen sin.
Du tror väl inte, att jag dig sviker
Och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig, fast man blir riker,
Och ej förnöjder för pengars skull;
Men om man äger i alla öden
En trogen vän att sig sluta till,
Då blir man lycklig i själva döden,
Då har man gjort, såsom Herran vill.
Tack, flicka kära! du viskar bara
I örat på mig — det lät som: "Ja!"
Nog få vi bröd, det har ingen fara,
Om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
Så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
Och tänker på oss båd' först och sist.
Se så, nu börjas! se gräset ligger
Omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
Nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel;
När skördarn kommer med lien sin,
Men tätt i spåren, där går en ängel,
Som räfsar samman och bärgar in.
