Skaldens tröst
← Prolog |
|
Enslingens sång i den stora öknen → |
Förundras ej, om i min blick du röjer
Af längtan född, en oförgänglig tår;
Om ungdomslust uppå min kind ej dröjer,
Der grafvens tusenskön i blomning står;
Om mina läppar törstande jag böjer
Dit, hvarifrån all hjertats svalka går,
Till sångens källa, lifvets helsokälla,
Der lugn och kärlek utur djupet qvälla.
Ty öfver allt du denna längtan finner,
Hvarhelst ditt öga lifvet genomser.
Ej förr’n i vester, Solen hvila finner;
Den unga blomman sjelf ur tårar ler:
Med vingad åtrå flodens svall försvinner
Till det oändliga i djupet ner.
Naturen skapat mig utur sitt hjerta:
Jag är en suck af hennes egen smärta.
Jag vet ett land, der lifvet ej mer prålar
Med rosenfärgad lögn uppå sin mund.
Sin blomsterdröm den sköna vårn der målar
Inunder evig Sol, på evig grund:
Till jorden falla endast matta strålar
På sångarns luta i hans skaldestund,
Men ohörd sången bort med stunden sväfvar
Och dödens aning genom tonen bäfvar.
I dag! — — Se’n skall du ej den röst mer höra,
Som sjöng så svagt min vällust och mitt ve.
Ty längre lif dagssländorna ej föra:
Med soln framkomma och försvinna de.
När aftonvinden sörjer kring ditt öra,
I den en bild af mina öden se!
Så kring min graf far vemodsfull Sylfiden,
Och blåser bort mitt minne utur tiden!
Dock klaga ej, när Engeln vill mig båda
Och himlens eld sitt offer snart förtär!
Der borta, der de sköna former råda,
Går salighet emot hvart fromt begär.
Här gafs mig skönheten i bild blott skåda:
Der skall jag skåda henne, som hon är,
Och, som ett töcken, lifvets korta smärta
Uppklarna underbart vid hennes hjerta.