En skeppare (— jag mins ej på hvad ort:
Det bör dock sagans gång på intet sätt förstöra —)
Fick en gång mycken lust att göra
Hvad du, min läsare, törhända redan gjort ...
»Hvad var det då?» Du skall få höra,
Så snart som rimmet gynnar mig.
Han fick ... nu skall det gå ... fick lust att gifta sig.
Han hade eftertänkt helt ensam i kajutan
En dag, då nyss han satt i land,
Hur som att hustru ha är roligt nog ibland,
Liksom också att vara utan.
Vid det han grubblar så, han skådar från sitt däck
En mö, som trippar fram vid bryggan
Så pirrögd, ung och smärt och täck,
Att skepparns frihet tog sin knäck
Vid första ögonkast på denna lilla styggan,
Begärligt nu han kikade
Än på dess nätta fot, än på den runda armen
Och än der guld-ke’n glittrade
I glisan af den hvita barmen.
Vid denna ljufva syn ett fast beslut han tar
Att aldrig i sin lefnadsdar
De gifta männers glädje smaka,
Om flickan, som så däjlig var,
Ej ville bli hans äkta maka.
Till lycka för hans eld och fattade förslag
Fann han för henne stort behag
Och fick kontraktet snart reglera,
Om jag mins rätt, densamma dag
Förmedelst näsdukar och nankin flera slag
Samt litet vin ifrån Madera.
Allt detta mod i flickan satt:
Hon saken mer ej öfvervägde,
Men tog anbudet an af den Neptun, som egde
Treuddad gaffel ej, men väl trehörnad hatt.
I första glädjen öfver detta
Gick skepparn till sin redare
Att ödets skickelse ödmjukligen berätta
Och herr grossörn till bröllops be.
Han kom och undrade att se
I brudstoln en så vacker flicka
Bredvid en solbränd skeppare.
När presten gjort sitt kall och man begynt att dricka,
Brast herr grosshandlarn ut i glädtig skämtsamhet:
»Min hjertans herr kapten, det är en vågsamhet
Att med så vacker brud sig para,
Då man ej eger läglighet
Att jemt vid huset hemma vara.
I dessa onda tiderna
Tyvärr man fler exempel känner
Hur som de vackra hustrurna,
När vinden blåser upp för deras kära männer,
Båd ett och annat företa —
Betänk» ... 'Hvad skall jag mer betänka!'
Gaf skepparn hurtigt nu till svar.
'Om mig min hustru horn vill skänka,
Är jag ej ensam, som dem har.
Dessutom, hur man sig må vända,
Är saken alltid en, på föga skillnad när:
Jag seglar bort till verldens ända,
Blir hanrej, medan jag är der —
Och medan, min patron, ni blott på börsen är,
Kan er precist detsamma hända.'
—
Må den moral, som sagan innebär,
En hvar skeppsredare till tjenlig varning lända!
