Skizzer från Venedig
|
| Tryckt i Ny Illustrerad Tidning N:o 26, 30 Juni 1866 p 201 ff & 2. N:o 35, 1 September 1866 p 274 på ALVIN |
Skizzer från Venedig.
En afton på Markustorget.
Det är ingen ny anmärkning, jag framställer, när jag påstår, att den, som reser för sitt nöje, i synnerhet om han har knappt om tid, har ett surt åliggande. En resande med samvete ser allt, hör allt — men han njuter ingenting och behåller blott litet af allt hvad han ser och hör. Efter regeln öfverlemnar man sig på nåd och onåd till en främmande förare, — ett rofgirigt species af menniskoslägtet, som gjort till sin lifsuppgift, att för högsta möjliga betalning unna den arma resande den minsta möjliga ro.
Hvad mig sjelf angår, så har jag alltid föredragît det lättsinniga dagdrifvarsättet att resa; jag har ännu aldrig gjort personlig bekantskap med en ciceron, och allestädes blott sett hvad jag haft lust till. Det finnes till och med en massa märkvärdigheter, jag med fullkomligt sinneslugn har låtit ligga obesedda. Jag vill, för att på förhand betaga hvarje rättrogen resande lusten att läsa dessa skizzer, blott nämna Festsaalbau i München, Rigi i Schweiz och spetsen af Milanodômen.
Jag har sett en hel del af verlden som dagdrifvare — jag vet ej, hvarföre jag icke också skulle betrakta Venedig från denna ståndpunkt. Och detta så mycket mera, som Venedig är ett af dagdrifvarnes paradis i Europa, ett rigtigt Eldorado i denna rigtning.
Icke för den svärm af elegant ungdom och ålderdom från alla Europas och Amerikas kanter, som drifva bort sina dagar och slita upp sina stöflar vid de tyska badorterna. För dem har Venedig litet eller intet att erbjuda. En och annan, hvilken ett muntert lif och ett svagt bröst fört nära grafvens rand, sändes väl stundom, när allt annat är uppgifvet, hit af sin läkare — merändels blott för att lägga sina ben till hvila på San Christophoro (så heter nämligen den ö i närheten af Venedig, der kyrkogården finnes — det sorgligaste hviloställe jag någonsin sett).
I stället sköta imellertid venetianarne dagdrifveriet sjelfva, och detta i stor och vidsträckt skala. Från ättlingen af de gamla ätterna, som räddat så mycket af den forna härligheten, att han kan bebo en mezzanin-etage i sitt palats, och ned till slusken, som röker upptagna cigarrstumpar, äro de allesammans dagdrifvare. Visserligen finnas undantag — en ättling af slägten Contarini — en slägt, som gifvit Venedig sju doger och kristenheten ett ännu större antal kardinaler — han är nu fotograf och hans skylt hänger under arkaderna; men dyligt hör till undantagen.
Medelpunkten för Venedigs dagdrifvare är naturligtvis Markus-torget, och tiden för dess högsta flor aftontimmarne från 6 till 11. Förr räckte drifveriet och nöjet ännu längre, men tack vare de österrikiska antipatierna håller mången aktningsvärd drifvare sig nu tyvärr hemma, eller, om han har råd dertill, drifver han i sitt eget ekipage upp och ned på Corso Vittorio Emmanuele i Milano. Men trots minskningen under de sista tio till tjugo åren, är massan ännu stor nog till att lemna ett tacksamt stoff för en iakttagare, som har sympatier för denna bedrift.
Vi vilja en gång betrakta detta brokiga lif, och den bästa plats, man härtill kan välja, är onekligen under arkaderna, utanför Café Qvadri. — Detta är visst en uteslutande österrikisk café, besökt af officerare, embetsmän och polisspioner, men då vi äro främlingar och således intet annat hafva att frukta af de infödde, än högst att anses för österrikiska spioner, så kunna yi lugnt taga plats.
På denna sida af arkaderna utmynna nemligen alla de gator, som leda från torget in i staden, och här är hvimlet störst. På den andra sidan, under Procuratie nuove, ligger det elegantare Café Florian — hufvudsakligen besökt af den venetianska aristokratien — dessutom flera af simplare rang, men färdseln är här mindre, likasom också tillfället till studium af folklifvet.
Det är torsdagsafton, och midt på torget bredvid den stora gaskandelabern, är ett österrikiskt regimentes musikkår uppställd; med ypperlig precision och smak spelar den sina marscher och potpourrier. Till venster, när man kommer från Piazzetta’n, på samma sida som café Florian, böljar en menniskoskara upp och ned, gerna fyra och fyra i bredden, och så tätt på hvarandra, att det icke är att tänka på att kunna bryta sig igenom. Detta är den aristokratiska promenaden — på den ena sidan kafén, som sträckt sina stolrader långt ut på platsen, besatta med isförtärande nobili och ljuslockiga signoror; på den andra, närmast musiken, en spalier af österrikiska militär- och civil-glopar, som låta de promenerande sköna passera revy.
På den andra sidan af torget, närmast Qvadri, der vi sitta, är trängseln icke fullt så stark, omvexlingen deremot större, ty här är proletariatets spatsergång. Här vandrar handtverkaren med sin legitima eller illegitima familj, här äro syflickorna, gatpojkarne och soldaterna af de olika vapnen starkt representerade, och här göra vattensäljaren och sorbettomannen till 5 soldi portionen goda affärer.
Men först under arkaderna på denna sida af torget! Här är bod vid bod och Venedigs skatter af guldarbete och juveler ligga, här utstälda i de strålande fönstren för den gapande mängden. Och mängden är der för att beundra — det är icke den hastiga, förrättningsmässiga gången, man märker hos andra större städers befolkning, när de färdas på gatorna — det är tydligt att se, att de, som taga sin motion här, taga den rätt con amore för motionens egen skull.
Här är det venetianskorna med sina svarta flor och koketta solfjädrar utveckla all sin prakt. I Venedig går ingen infödd dam med hatt, i synnerhet om hon svärmar för ett Italia unita, och det göra de alla. Hatten ersättes af ett flor, som fästes vid kammen, och som på båda sidor af ryggen faller ned till under höfterna: en hufvudprydnad, som är lika kokett som smakfull. Och dertill deras solfjädrar — ingen venetianska visar sig på gatan utan solfjäder; till och med den simplaste tös har en, när hon ger sig fram på torget, om det också endast är en af grönt papper, af dem, som den vämjelige solfjädersförsäljaren bjuder ut för 25 soldi, men skattar sig lycklig, när han kan få sälja för 6[1]. Men solfjäderns beskaffenhet vare sådan den vill — använda den kunna de alla.
Der kommer en turkisk skeppsbesättning i sina pittoreska nationaldrägter, med fezzen på det halfrakade hufvudet — de äro alla hjulbenta och gå med öfverkroppen baklutad, hvilket kommer af det ständiga sittandet på skräddarmanér. Äfven greker, dalmatier, montenegriner, ungrare och polackar drifva omkring i sina nationaldrägter och öka det pittoreska och brokiga lifvet på torget. Härtill kommer den mängd af österrikiska uniformer i hvitt, blått, brunt och grönt med alla möjliga färger på uppslag och ärmar — de ungerska regimenten i blå trikotbenkläder, hvilket ser ypperligt ut; en och annan gång ett par husarer från de i nejden förlagda frivilliga regimenten, med sina ungerska stöflar och en örnfjäder i pelsmössan; vidare barnpigorna och ammorna från Friaul, med sin egendomliga håruppläggning — korteligen, en mera pittoresk och omvexlande folkmassa kan man icke tänka sig. Och så munkarne af de olika ordnarna, från de helt hvita eller svarta till tiggarmunkarna i sin af ålder och nötning senapsfärgade kaftan, med tvärpåsen på ryggen — kanikerna med trekantiga hattar, röda lifbälten och strumpor, de grekiska presterna i sina långa talarer och hufvudbetäckning af samma slag som de franska advokaternas eller de tyska reformerta presternas — allt om hvartannat i brokigt virrvarr.
Men man må ej tro, att vi ostördt kunnat öfverlemna oss åt betraktelsen af den brokiga massa, som passerar förbi oss — tvärtom: som kreatur om sommartiden plågas af bromsar, hafva vi omsvärmats af den legion af småhandlare, som med makalös uthållighet och en vältalighet, som vore värdig en bättre sak, utbjuda de mest olikartade saker till salu, ända från den locklige gatpojken, som för sina få hopsparade soldi har köpt tändstickor, som han med 300 procents förtjenst söker pracka på de resande, till honom med det gemena utseendet och det vämjeliga leendet, som i en hviskande ton underrättar oss om att hans handelsartiklar bestå af turkisk tobak, unga flickor och annat kontraband.
Ve den främling, som inlåter sig med dem — ja, bara man ser på något af dessa föremål, så slipper man dem icke, förr än man köpt något af deras kram, och har man bara köpt af en, slipper man icke heller de andras påhäng.
Det enda sättet att blifva af med dem, är att föra de två främsta fingrarna af den högra handen upp under hakan, och stryka dem derifrån utåt mot vederbörande med de enkla orden: „non sono fresco" — jag är icke ny; detta skall aldrig förfela sin verkan.
Det är en egenhet hos de venetianska dagdrifvarne, att hvar och en af dem har något att sälja. Möjligtvis är det traditionerna om Venedigs magt under medeltiden, som har denna verkan på dess nuvarande söner — men till samma magt, som förfädren, komma de näppeligen på detta sätt.
Här är en, som säljer syltade frukter. Det är en man, som i medvetandet om sin varas förträfflighet — och ingenstädes har jag träffat den delikatare — icke säger många ord, utan blott håller den aptitliga anrättningen på sin knif af polerad messing för våra ögon, och han gör också de bästa affärerna.
Näst efter honom kommer toffelhandlaren. Då i Venedig alla golf bestå antingen af marmorskifvor eller af ett slags marmorcement, är detta en nödvändig förnödenhet, och nästan hvarje främling förser sig efter den första natten med ett par af Beppos smakfulla saffianstofflor till en franc paret. Att han i början begär fyra francs, behöfver icke afskräcka någon. De äro ändå bara klistrade ihop. Men Beppo tyckes icke sjelf vara så öfvertygad om sin varas nödvändighet, ty han prisar henne i en så misstänkt ton, att man ovilkorligen måste antaga att han sjelf icke tror på hälften af alla de skäl, han anför för nyttan af tofflor.
Så finnes en, som säljer dockor af halm. De kunna packas in i kofferten, säger han, och klämmer ihop de oskyldiga kräken på midten, som vore de sex fots varelser, som skulle begrafvas i tre fots likkistor. Han har icke stor afsättning. De äro visserligen ett „Ricordo di Venezia“ (minne af Venedig), som han kallar det; men de föreställa allasammans karnavalsfigurer och vi äro nu midt i sommaren.
De egentliga „minnena från Venedig“ presenteras en af en tallös skara säljare. Der hafva vi gondoler af bleck, i hvilkas inre finnas bläckhorn och sanddosa; der en korg af spunnet glas från glasblåserierna i Murano; der är hårnät och sydynor och askar och otroliga föremål, förfärdigade af eller fullsatte med musslor från Adriatiska hafvet; der en näsduk af bomullstyg med röd bård och Suckarnas Bro på midten, eller också blott hvit, men med en karta öfver Venedig till att putsa sin näsa med; der kommer han med solfjädrarne, turkisk tobak, o. s. v. — också minnen.
Det är i synnerhet tyska familjefäder, som belasta sig med dessa föremål, hvilka de vanligtvis betala med tredubbla priset, innan de draga tillbaka öfver Alperna.
En, som också kallar sin handelsartikel „minne“, är skoputsaren, som tillika handlar med sköldpaddor. I långa träaskar, med ett hål på locket, förvarar han sin egendomliga vara. Det är små, kalla, äckliga tingestar från Brentas mynning, men han prisar dem som de älskeligäste husdjur någon kan önska sig, stilla, förnöjsamma och husliga. Han har smeknamn för dem alla: den ena kallar han Pietro, den andra Beppo; och i en Ask har han ett par större och en tre, fyra små — „tutta la famiglia, signor“!
Så är der han, som hvar afton har en ny hundvalp till salu (man säger, att han nästa afton stjäl tillbaka de sålda). Han luktar bränvin och svär på tyska.
Detta är säljarnes reguliera armée. Men der finnas också fribytare. Sålunda erinrar jag mig en stor, tjock krabat, som fjorton aftnar å rad stälde sig framför mig, med en högtidlig uppsyn kände i sina bakfickor, och ändtligen bragte i dagern en gammal teaterkikare, som han med ett triumferande leende höll för mina ögon. En afton var imellertid kikaren borta men ett gammalt cigarr-étui intog dess plats.
Musiken har tystnat; der spelas blott till kl. 9. Men vi blifva derföre icke utan musik. Medan det sista numret spelas, infinna sig hela band af tonkonstnärer, som, antingen ensamma eller gruppvis uppställa sig vid de olika kaféerna. Och ett öronsönderslitande larm uppstår, så snart regimentsmusikens sista toner dödt bort. I vår närmaste närhet få vi uvertyren till Norma, utförd af ett helt sällskap; bort från Florian klinga melodier ur Barberaren, under det i Café Français en gammal buffasångare med rosslig stämma sjunger kupletter af utomordentligt smutsigt innehåll, ackompagnerad på guitarr af en ännu äldre och bröstsvagare konstbroder.
Och litet längre uppe under arkaderna skördar en virtuosinna på violin komplimanger och kopparmynt, sannolikt mera på grund af sin byst än till följd af sitt spel. Ty det sista är mycket medelmåttigt, under det en Venus ej skulle blygas för den första.
Den hederligaste af dessa nomadiserande musici är onekligen fsgottblåsaren. Det är en gammal man, med kortklippta mustascher af det slag, som i Tyskland kallas „Anno II“, och i Norge har ett namn, som ej tager sig bra ut i tryck. Han bär en ljus vest (naturligtvis alltid smutsig) och en platt mössa, som han alltid lägger framför sig, när han kommer inom stolradernas område. Derpå drager han ur åtskilliga fickor fram trädstycken af olika längd, som han med stor aktsamhet skrufvar ihop, till dess han har sin fagptt färdig, och med en enda pust har öfvertygat sig om att instrumentet också gifver ljud från sig. Nu är en fagott, som bekant, icke något instrument, som just egnar sig för soloföredrag. Detta har mannen takt nog att inse, och för att skona sina åhörare tager han en liten messingstallrik upp ur fickan, insamlar sina bidrag och skrufvar, lika tyst och aktsam, som då han började, sitt pinoredskap i sär, för att i nästa kafé upprepa alldeles samma operation.
Men det blir sent — efter hand ha stolarne omkring oss blifvit tomma och menniskomängden försvunnit. Månen är uppe och kastar sitt milda ljus Öfver torget och öfver piazzettan: Markuslejonet på sin höga pelare aftecknar sig skarpt mot natthimmelen och kyrkan San Giorgio Maggiore, som ligger på en ö straxt ofvanföre, under det till venster dogepalatset mörkt och fantastiskt höjer sig för våra blickar. Man hör blott ropet af en sömnig gondolier, som vaknat vid våra steg, och ut bjuder sin gondol „per veder il mare“ (för att se hafvet), och i fjerran af hesa stämmor melodien till „Was ist der Deutschen Vaterland?“ — det är ett par druckna tyskår, som komma från en af de tyska Kneipen, hvarest de med öl fuktat sin alltid sjungande patriotism.
Och när vi härnäst träffas, tålmodige läsare, så är det i Markusdômens ärevördiga salar, — ty äfven der finnas dagdrifvare.
2. Markuskyrkan.
I ett föregående nummer har jag sökt gifva en svag bild af lifvet och rörelsen på Markusplatsen, denna Venedigs medelpunkt. I dag skall jag föra läsaren in i Markusdômen, efter hvilken platsen har sitt namn.
När man från vestsidan under Fabbrica nuovas kolonner kommer in på Markusplatsen, reser sig kyrkan midt framför, i all sin underbara prakt, med alla sina kupoler och. torn. Ett stycke framför kyrkan, till höger på platsen, står ensamt för sig dess höga klocktorn il campanile di San Marco, Venedigs högsta torn, från bvars balustrad man har en herrlig utsigt öfver lagunerna och fastlandet. Men såväl detta torns, som de begge, platsen begränsande palatsens dimensioner trycka kyrkan en smula, och göra, att hon icke ser så stor ut, som man hade föreställt sig henne, och som hon i verkligheten är.
Ögat, som är bländadt af solskenet på de hvita marmorpalatsen och platsens skimrande quaderstenar, måste först vänjas vid mörkret, som råder i kyrkan.
Och afvärja måste man en svärm af ciceroner — från den elegante herrn med pince-nez och hvit cylinderhatt, som beräknar sin förklaring i guld, till den halfstuderade röfvaren, som i luggsliten lifrock och bitar af alla europeiska tungomål för kopparmynt utbjuder sin tjenst — och först när man har denna skara bakom sig, kan man tänka på att beträda helgedomen och njuta i ro.
Men det första intrycket svarar icke till de förväntningar, man har gjort sig. Hvarje kolonn och hvar pelare står på sned, det glatta, mosaikbelagda golfvet har under århundradens lopp höjt och sänkt sig, så att det nu i stelnade böljor lätt bringar den ovana besökaren på fall, — allting ser grått, förfallet och söndrigt ut.
Detta intryck förlorar sig imellertid snart. Har man under en timmas tid vandrat omkring i kyrkan, har man vant sig vid mörkret der, och så plötsligt en darrande solstråle från ett af de högtstående kupolfönstren starkt och bländande upplyser ett litet parti, har man betraktat enskilda af mosaikerna och detaljerna i kyrkan — ja, då först får man ett begrepp om dess arkitektoniska rikedom, dess hela vidunderliga, främmande prakt.
Markuskyrkan är onekligen Venedigs intressantaste byggnad. Anlagd i slutet af 10:e århundradet och fulländad åt 1071, tillhör hon, till hela sin anläggning, den romaniska stilen, men röjer, som en följd af Venedigs läge och förbindelser med Österlandet, en starkt byzantisk inflytelse.
Kyrkan har form af ett grekiskt kors, hvars armar och medelpunkt öfverhvälfvas af fem kupoler. Med 42 fots spänning nå deras toppar den dubbla höjden från golfvet, och midtkupolen öfverstiger de öfriga med till och med 6 fot. Breda, på fritt stående, mägtiga pelare hvilande rundbågar dana den grundval, från hvilken kupolerna lyfta sig. Genom dessa bågar delas så väl långsidan som tvärsidan i trenne skepp, en delning, som vid pelarraden är ännu vidare utpräglad. Pelarne tjena tillika till att bära emporer, som från pelare till pelare löpa längs kyrkan.
Sålunda bildar hon en följdrigtigt genomförd karakteristisk byggnad, som röjer den byzantinska inflytelsen så väl i väsendtliga enskildheter, som i den rika utsmyckningen af alla väggytor med mosaik afbildningar på guldgrund. Pelarne och de nedre väggytorna äro betäckta med mägtiga hällar af marmor af olika färg. Pelarne äro samtliga monoliter af de dyrbaraste marmorarter, och alla kapiteler rikt förgylda.
Det intryck, män mottager af denna solida prakt, är mägtigt, hela den stämning, hvari man kommer, högtidlig och allvarlig, — och dertill, öfverallt hvarthän man vänder ögonen, de pittoreskaste perspektiv, än upplysta af en glittrande solstråle, än lagda i glödande reflex eller i mystiska skuggor.
Hela det främsta skeppet omsluter en, likaledes med kupoler hvälfd och med mosaik rikt prydd försal. I denna sal finnas der inne i den östra väggen inmurade tre röda marmorhällar, enligt sägnen till ett minne af försoningen mellan kejsar Barbarossa och påfven Alexander den 3:dje, hvilken om sommaren 1177 egde rum härstädes, under det Sebastian Ziani var doge. Det var här, som Barbarossa, under det han knäböjde för påfven, skall hafva yttrat de bekanta orden: non tibi sed Petro; men gubben Alexander var munvig, och innan Barbarossa hade stigit upp, svarade han: et mihi et Petro.
Högra flygeln af denna försal är delad i tvenne kapell, af hvilka det ena nyttjas till dop-kapell, med ett dopbäcken och en Johannes Döparen i bronz af Sansovino samt en från väggen utspringande sarkofag, som innehåller dogen Andrea Dandolos ben. Det andra kapellet innehåller kardinalen Giambattista Zeno’s grafkor, en präktig bronzmausolé i renaste renaissancestil.
Utåt mot platsen öppnar denna försal sig i en rad af djupa nischer, hvilkas hvalf hvila på en skog af marmor pelare, röda hvita, grå och gröna, nästan utan undantag hopsläpade till Venedig från Greklands ruiner, och derföre af temligen olikartadt utseende. Denna sålunda smyckade facad, med sina runda, under tidernas lopp med götiska blomsterverk utsirade gafvel, guldgrunden och de rika, färgade mosaikbilderna, gifva kyrkan ett utseende, som ett ur hafvet uppstigande under, som ett äfventyr, diktadt af orientens mest glödande fantasi.
Jag var i Venedig en hel sommar, och en stor del af denna tid använde jag, tillika med en bekant, en tysk målare, till att göra studier i San Marco. Der är svalt och godt, så att man icke kan tänka sig något bättre ställe att arbeta på om sommaren. Det enda obehag, som fanns der, var skaran af andäktiga, som ofta mer än tillbörligt störde oss i vårt arbete.
Såsom alla större katolska kyrkor hålles nämligen San Marco öppen hela dagen, från klockan 6 om morgonen till 8 på aftonen, och hela förmiddagen aflöser den ena messan den andra vid de olika altaren, under det eftermiddagarne högtidlighållas först med prestesång i koret af kyrkans församlade klereci, och sedan med otaliga Vespergudstjenster.
Hvar enskild messa har efter regeln sina bestämda kunder, om man kan nyttja ett sådant uttryck om kyrkogångare. De komma på bestämda klockslag, till sin bestämda lilla dagliga messa, och gå, när denna är förbi. Men dessutom är det en fast skock af kyrkobesökande, som tillbringa nästan hela dagen i kyrkan och draga omkring från altar till altar, eftersom der messas. Och det var dessa som gjorde oss mesta förargelsen och voro svårast att blifva af med; och vi svuro också dugtigt öfver denna massa af hycklare, som drefvo omkring derinne, och vid tillfälle vände sig till oss om en allmosa.
Så t. ex. den gamla damen med en särdeles sliten, rödbrun peruk och lockar. Hon är klädd i en svart silkesmantilj, som tydligen sett bättre dagar, en gammal skrynklig schal och grönt parasoll, och kommer nästan dagligen till mig med begäran att jag måtte „öfva barmhertighet", hvarmed hon menar: gifva slantar.
Jag låtsar imellertid, som om jag icke förstode hennes „fa carità, Signor“ och belöningen för min obekantskap med Italiens veka språk är hennes förebråelser, ej sällan åtföljda af skällsord, som hafva en mycket provinciel färg.
Så är det den gamle herrn, sannolikt en pensionerad militär, ty hans luggslitna och lappade kläder ha en snäf militärisk tillskärning och i det nötta knapphålet tittar ett lurfvigt ordensband helt stolt fram. Det är en torr, liten krokryggig gammal herre, med en hvit cylinderhatt, hvilken, för att dölja de af ålder och nötning defekta ställena, är svept i sorgflor — den höga, svarta spännhalsduken, den högt upp igenknäppta rocken och hällorna i benkläderna tyckas på ett sorgligt sätt dölja bristen på inre klädespersedlar. Jag misstänker honom för att företaga sin morgontvagning i kyrkan. Han kommer nämligen regelmässigt omkring klockan 10 hvar morgon, störtar så direkt bort mot det stora vigvattensbäckenet i södra skeppet och fuktar hela sitt ansigte, under det han mumlar böner och minst ett dussin gånger gör korstecknet. Derpå torkar han med en gammal blårutig näsduk den öfverflödiga vätan bort ur sin för öfrigt nedriga fysionomi. Härefter kysser han flera olika helgonbilder, hvilket, enär bilderna äro placerade litet högt på väggen, icke går för sig utan vissa komiska gymnastiska öfningar — så mycket mera komiska, som man tydligen ser den omsorg, mannen visar för att hans med hällor stramade permissioner icke skola spricka. Har han så gått väl i land med denna andaktsöfning, så bär det af till ett tyst hörn, der han på bänken, med ryggen stödd mot den blanka marmorväggen, tager sig en liten lur. Men vid hvarje ny messa uppvaknar han regelbundet, och är ytterst andäktig, för att sedan åter falla tillbaka i det kontemplativa tillståndet. På detta sätt går det hela dagen; men af det eviga liggandet upp mot väggen med ryggen har hans rock öfver de spetsiga skulderbladen blifvit sönderskrapad och är för den skull på dessa två ställen prydd med fyrkantiga lappar.
Det enda afbrottet i detta enformiga religiösa lif är, att han imellanåt bjuder en af dessa gamla barmhertighetsbehöfvande damer en pris ur en väldig dosa — detta representerar väl så ungefärligen hans goda gerningar här i lifvet.
Men det obehagligaste intrycket gör likväl den lille infame karlen, som vi kallade „förbrytaren", ty skurkaktigare ansigte har jag knappast sett i mitt lif och jag har likväl tillbragt en god del af mitt lif med att just studera ansigten.
Han kommer regelbundet klockan 4 om eftermiddagen, och ser förtvifladt ångerfull ut. Han faller straxt på knä, slår sig för bröstet, korsar sig otaliga gånger och ber till slut i fullkomlig exstas helt högt. Och den nedrige karlen synes hafva gjort till sin uppgift att alltid enkom söka den plats, der jag just satt och arbetade — s8 att jag mer än en gång hade största lust att usurpera husbondeväldet i kyrkan och kasta ut honom. Förmodligen hade han nyss begått ett eller annat skurkstreck, och måste nu såsom bot frampladdra så och så många pater noster och ave'n dagligen — i alla fall en ånger för godt köp.
Och dertill denna massa af botfärdiga Magdalenor — huru uppfyllda af ånger och ruelse skrifta de icke! Men vid utgåendet tager den gamle Adam Öfverhanden, och de äro fulla af vänlighet och vinkar och förälskade blickar. Antagligen är det gamla syndakontot nu afslutadt och de kunna börja på ett nytt — alldeles som med krediten hos min skräddare.
- ↑ En soldo ungefärl. = 2—3 öre.