Skizzer från Venedig III-IV
|
| Tryckt i Ny Illustrerad Tidning N:o 6, 9 Februari 1867 p 43 ff & N:o 8, 23 Februari 1867 p 60 ff på ALVIN |
Skizzer från Venedig.
III.
Vid bangården i Verona får man först föreställning om italiensk renlighet. Man lemnar om morgonen Botzen, hvarest allt ännu går någorlunda till på tyskt sätt, och anländer utsvulten till Verona fram på förmiddagen. Här är 20 minuters paus, och en stor präktig restaurationssal i marmor och guld lockar de resande att tillfredsställa hungerns pockande anspråk. Vid ingången mötes man af tvenne negrer i brokiga drägter, hvilka med ödmjuka miner presentera den resande en oändligt lång matsedel. Att de äro af trä, förminskar ingalunda det intressanta och nya i detta fenomen. Efter listans längd och salens prakt sluter man naturligtvis till det öfriga. Men man blir högligen bedragen. Hela betjeningen består af en mycket fet och mycket osnygg kock i en icke särdeles ren, hvit kostym, hvilken person står bakom en disk i bakgrunden och har framför sig tre ofantliga fat af jernbleck, af hvilka det mellersta innehåller stekt potatis, det venstra rostbiff och det högra ett slags hackad, dålig köttmat, som italienarne hedra med namnet coteletter.
Vid det långa bordet, som står dukadt midt i salen, eröfrar man sig i största hast en plats, griper en talrick och störtar bort till den anspråkslösa buffeten.
Redan innan man hunnit rigtigt fram, har den smutsiga kocken med en förvånande färdighet med hjelp af ett slags diminutiv jernspade fyllt vår talrick med potatis. Nu kommer frågan om höger eller venster af kötträtterna. Man pekar naturligtvis på det, som ser minst oaptitligt ut. Han har endast afvaktat denna fingervisning för att med blixtens hastighet gripa ett förfärligt mordvapen till jerngaffel — mera påminnande om Neptuni treudd och vissa agronomiska nödvändighetsartiklar, än om ett ändamål, som på ringaste sätt tyckes kunna stå i samband med någonting ätbart, — på hvilket instrument han spetsar två stycken af den begärda kötträtten, och med en obehagligt öfverraskande, om lång öfning vittnande tryckning af pekfingret öfverflyttar han dem på vår talrick. Att hans pekfinger, genom denna ständiga beröring med matvaror, blifvit betäckt med ett tjockt lager af stelnadt fett, gör saken icke aptitligare.
Detta var blott en försmak af hvad som i matväg väntade oss i Lagunstaden. Men menniskan har en stark mage, som kan vänja sig vid allt, till och med vid soppa på hackade skinnbyxor, hvilket vi erfarit genom så mången polarresandes berättelser. Det är och blir imellertid alltid för mig en obesvarad fråga, hvilken det kunde vara intressant att hänskjuta till etnografernas afgörande, hvarför de italienska kyparne alltid hålla tummen i soppan, när de framräcka densamma. Om de dermed tro sig kunna förbättra den vanligen pjaskiga soppans smak — om de hafva den tanken, att spåret efter en smutsig tumme på talrickens kant skulle kunna bidraga att höja den ätandes matlust, detta är blott mina hypoteser, men det är ett faktum, att fingret aldrig saknas.
Till alla dessa mindre renliga egendomligheter vid serveringen kommer nu i Venedig den omständigheten, att hafvet förser restaurationerna med de orimligaste ämnen, som först komma på matsedeln och sedan i magen. Jag tror att de infödde venetianarne förtära allt lefvande, som finnes i hafvet; till och med kokta maneter finna sina beundrare, och med ett tacksamt namn kalla de också alla dessa sjödjur „frutti di mare“ (sjöfrukter).
För en så fiskälskande befolkning är naturligtvis ett fisktorg en nödvändighet och det har funnits åtskilliga dylika i Venedig, hvilket man ännu ser deraf, att så många små platser i stället för det vanliga campo eller campiello det och det heter piscina di det och det. För närvarande finnes två sådana institutioner, ett på hvar sin sida af Rialtobron, och det är onekligen intressant, att i synnerhet en fredags morgon, göra en exkursion till dessa fiskmarknader. På det fisktorg, som finnes på den ena sidan af bron, säljas egentligen blott alla slags små läckerheter. Der finner man hela korgar med sardeller, hvitling och annan småfisk, hvaraf några arter äro så små, att det icke skulle löna mödan att rensa dem, hvarför de äfven ätas hela och hållna som salad. Men eftersom de nästan uteslutande bestå af mage och de endast lefva af muddret i lagunerna, så kunde man lika gerna tillaga sallad af det sistnämnda. Råa och kokta kräftartade djur af alla slag, från hummern till räkan, till och med den lilla nakna eremitkräftan, som lefver i tomma snäckskal, saknas icke. Vidare finner man alla slags musslor — från de kolossala ostrighe delle santi, med orangefärgadt och tegelrödt innanmäte, hvilkas skal komma till oss för att deri servera den så kallade ragout en coquille, ända ned till de små runda musslor, som icke äro större än valnötter och som hvarje afton utmånglas på krogarna af små pojkar, hvilka sälja dem dussinvis och lägga dem öppnade på bordet framför en. Till ölet eller vinet, som man dricker, smaka de verkligen förträffligt, och när man satt arbetande i solhettan var det en sann välgerning om en liten mussleförsäljare kom i närheten, trakterande en med ett färskt dussin.
Det finnes också bord, på hvilka stora massor af de afskyvärda sepiafiskarne äro uppstaplade. Benämningen fisk är mycket oegentlig, ty kräket är hvarken mer eller mindre än ett blötdjur, också kändt under namnet bläckfisk, om mina ytliga naturhistoriska kunskaper icke bedraga mig. Det är en gråsvart, till hälften genomskinlig, mångarmad, geléartad massa, som omsluter ett aflångt, kalkartadt stycke kemisk substans, hvilken går i handeln under namn af ossa sepia och begagnas till att jemna och polera diverse föremål.
Dessa djur säljas mycket billigt och förtäras på stället. Detta sker på det sättet, att köparen med två af venstra handens fingrar intränger i djurets inre och utrycker det omtalade hårda ämnet, hvilket graciöst återlemnas åt säljaren och af denne kastas till de öfriga ossa i en under bordet stående stor korg. Om de derefter direkt komma i handeln eller om de på något sätt prepareras, är säljarens hemlighet, men hela den öfriga slemmiga massan slukas af köparen på samma sätt som lazzaronerna praktisera i sig macaroni, och detta med ett frossande välbehag, som i hög grad förvånar den mera kräsmagade nordbon.
På denna lilla marknad säljas också grodlår och trädgårdssniglar; af de senare finnas två olika arter, en liten, som utbjudes i stora lerfat, sedan den lefvande öfvergjutits med olja och ättika. Denna art säljes efter mått, knäckes som nötter och ätes rå, den andra arten får man kokt, vanligen i „risotto“, ett slags gröt, som består af ris, olja, parmesanost och sönderhackadt kött eller de omtalade sniglarna. Jag har engång, tillföljd af min obekantskap med dessa oätbara djurs eller rättare ätbara odjurs namn, erhållit en sådan föda i en restauration. Tillagningen tog en förvånande lång tid, men då rätten slutligen kom, förklarade kyparen med glädjestrålande ansigte att den var delikat, ty i stället för kött innehöll den — namnet begrep jag icke, men till min fasa upptäckte jag vid närmare granskning att det var stora trädgårdssniglar, han menade. Det såg icke synnerligt trefligt ut, det der, men jag bemannade mig och försökte. Det smakade alldeles icke illa, tvärtom, då jag ätit några munsbitar, fann jag det förträffligt, men min nordiska mage satte sig dock upp deremot, och jag hade aldrig sedermera tillräckligt moraliskt mod att reqvirera risotto med trädgårdssniglar.
På den stora fiskmarknaden på andra sidan af Rialtobron har allting ett mera affärsmessigt utseende; der finnas rigtiga stånd. Passagen är slipprig af fiskblod, och här säljas i det hela taget mera reela varor, om också alla det lilla fiskartorgets små läckerheter äfven här äro rikt och mångsidigt representerade. Här finnes föröfrigt också fisk, som vi icke förtära, ty såväl „håkärringen" (en liten hajart, som äfven lefver i nordsjön) som en mängd rockor och andra fula fiskar finna köpare.
Eftersom vi en gång kommit in på det tråkiga, men dock af många för så trefligt ansedda kökskapitlet, skola vi i förbifarten kasta en blick på de olika restaurationerna och källarlokalerna. Vi tala dock icke här om de tyska etablissementerna, hvilka (då detta skrefs) besöktes af österrikarne, der man fick godt öl och godt ungerskt vin och der matsedeln var tysk, om äfven med en och annan eftergift åt de czekiska och magyariska nationaliteternas smak.
Kaféerna och de större restaurationerna skilja sig obetydligt från dylika ställen i andra europeiska städer, men så mycket mera de egentliga trattorierna och vinhusen. Trattorierna, hvilka mest besökas af medelklassen, men der också mången fattig nobile intager sin anspråkslösa middag, bestå vanligtvis af ett enda stort mörkt rum på nedra botten. En gardin för dörren, och detta vanligast ett gammalt slitet grönt kattun-förhänge, skiljer rummet från den smala gatan, och ett svagt ljus mottager det från de högt sittande små gallerfönsterna. Eftersom i Venedig inga källare finnas, ligger vanligen hela vinförrådet innanför dörren och det representeras af två stora fat, ett på hvar sida, af hvilka det ena innehåller hvitt och det andra rödt, eller som det i hela Italien mycket betecknande kallas „svart“ vin. Detta vino nero, den allmännaste och billigaste drycken, är af en sådan beskaffenhet, att det, om det drickes oblandadt, skulle sammandraga halsen som ett dragband hopdrar en sypåse, Man skulle utan tvekan hellre dricka vatten än en dylik nektar, men då vattnet i Venedig också är odrickbart, frambringar man genom en blandning af dessa två elementer, efter principen „duo negativa affirmant“, en produkt, som verkligen kan passera strupen utan fara för lif och lemmar. Rummets midt upptages af ett par tarfliga bord och dertill hörande bänkar, med eller utan ryggstöd; duktyg är oftast en okänd lyx, och finnes en duk, så har den legat på bordet sedan i söndags. I bakgrunden tronar kocken, alltid hvitklädd, men också sedan i söndags, och framför honom synes ett långt bord, på hvilket finnes matsedeln in natura och bakom honom spisen med sina många pannor och grytor och otroligt lilla kolåtgång. Denna direkta inblick i kökets mysterier är alldeles icke aptitlig, men herregud, man måste taga seden dit man kommer.
Ännu mera stridande mot våra begrepp om komfort och trefnad äro deras vinhus. Det största etablissement af detta slag i Venedig är Giacomuzzi’s, hvilket ligger vid en tvärgata nedtill Canal grande, mellan Markusplatsen och piscina di san Moïse. En röd lykta öfver ingången är det enda tecknet att här finnas dryckesvaror att tillgå. För resten ser byggningen ut som ett fängelse med innantill hvitkalkade gallerfönster.
Man upplyfter gardinen och inkommer i ett slags försal, som är i saknad af all elegans. Man varseblir endast en sömnig kypare, med lösärmer af kaliko, ett skinnförkläde och en gammal smutsig kaskett på hufvudet. Han bevärdigar imellertid icke de inträdande gästerna med en enda blick.
Till venster ser man in i lagret, som också tjenar som utskänkningställe. Här ligga stora ankare uppstaplade, med vin från alla zoner; här finnas alla de inländska vinerna, från det tarfliga nero, det något bättre Connegliano och Val pulchella till Marsala och Lacrymæ Christi, här är vino di Samos och vino di Cypro, Xeres och Oporto, Malaga och Cap Constantia, — kort, allt hvad ett törstigt hjerta kan önska sig. Och en allvarsam, blek man, som icke har tecken till röd näsa, går omkring och tappar ur alla dessa dyrbara skatter — men de utgöra för honom ingen frestelse, som det tyckes. Italienarne äro, liksom alla sydländingar, ett mycket nyktert folk — men de förakta dock icke ett godt glas en och annan gång, och frequensen hos Giacomuzzi står i direkt förhållande till hans varors godhet.
Till höger finnes en smal dörröppning; här är sannolikt gästernas rum. Fullkomligt sannt, men på ett ytterst öfverraskande sätt. Dörren är, som sagdt, mycket smal och leder till en korridor, som utsträcker sig i det oändliga, i hvilken en mängd andra smådörrar åt bådadera sidorna öppna sig. Vi närma oss och upptäcka nu, att hvar och en af dessa dörrar leder till ett litet krypin, vid pass så stort som de rökhytter, som finnas i ångfartygens hjulhus. Hela möblemanget består af ett bord i midten och en väggfast bänk å ömse sidor, i bakgrunden ett fönster, försedt med mattslipadt glas för att hindra all möjlig förbindelse med den yttre verlden. I hvarje skrubb är plats för fyra personer, men det finnes dock andra, i hvilka många kunna rymmas, under förutsättning att de följa den gamla regeln: sämja ger rum.
I gången råder, tillföljd af det mattslipade glaset i fönsterna och den trånga gatan utanför, en stark skymning, så att vi först nu varseblifva en person, som möter oss i denna korridor, hvilken icke tyckes hafva något slut.
Det är sannolikt kyparen, och vi vinka honom till oss. Mannen, som har ett för en kypare ovanligt hyggligt utseende, vinkar igen, och nu märka vi, att det är vår egen bild i en vid korridorens slut anbragt spegel, som vållat förvexlingen och efter en upprigtigt menad afbön för vårt eget kränkta jag, taga vi plats i en af de små skrubbarna, och med en Cypro trösta vi oss snart öfver vårt misstag.
Vin är det enda man kan erhålla i dessa vinhus, utom bröd, som alltid finnes på bordet. Andra födoämnen måste man sjelf medföra, och blott med cigarrer drifver den sömniga kyparen i kalikoärmarne en lönande liten handel för egen räkning. Att man icke må svälta, derför är imellertid sörjdt i de många gårkök, som finnas öfverallt på de besökta gatorna. Ett dylikt gårkök är en egendomlig inrättning; helt öppet utåt gatan är det skiljdt från denna genom en disk nedtill och en gardin upptill. På disken finnas burar med lefvande vaktlar och rapphöns, hvilka af ledsnad göda sig sjelfva, vidare plockade höns, änder och kalkoner och på stora messingsfat stekta individer af just alla dessa arter — och dertill hela fat med stekt småfisk. Här kan man för ett par soldi få sig litet tilltugg, hvilket man då, insvept i papper, förer med sig till den ensliga lilla kammaren, och det perlande cypervinet.
Man kan också köpa kokt potatis på gatan — jag var en lång tid i Venedig tillsammans med en tysk, som hyste en sann passion för kokt potatis och han förekom alltid med en i hvar hand, bitande omvexlande till höger och venster; stekta kurbitser, rostade kastanjer och „friskt vatten“ kan man också få, så att om man har ondt om tid, kan man tillfredsställa kroppens alla behof alldeles „i förbigående“.
Det var en sommar jag tillbringade i Venedig.
Det var sålunda icke den egentliga teatersäsongen,
ooh Teatro Fenice, denna näst
Scala i Milano och San Carlo i
Neapel mest berömda af Italiens
teatrar, stod tillsluten, men på den lilla
Teatro Apollo, som ligger i
närheten af posten och Canal Grande,
gafs under denna tid af ett resande
sällskap hvarje afton för rätt goda
hus en opera af Apolloni.
De italienska teatrarne äro inrättade på ett helt annat sätt, än våra. I stället för öppna logerader, som vi äro vana vid, äro logerna skilda från hvarandra medelst sidoväggar, och blott utåt scenen finnes en öppning, som efter behag kan tillslutas med en jalusi eller en gardin. Vissa loger uthyras till familjer — vanligtvis på lifstid eller åtminstone för en längre följd af år — och dessa inreda sina loger efter sin enskilda smak med tapeter, gardiner, speglar och möbler, hvarför man i samma logerad ser de mest olikartade draperier, här ett ljusblått, der ett grönt, der ett rödt. Bakom hvarje loge finnes ett särskildt rum till familjens och dess gästers disposition. Ty i logen mottager Madame besök; mellan akterna vandra de unga kavaljererna in och ut som i ett dufslag, de mera gynnade bli ofta öfver en akt. Derför köpa de unga sprättar, som icke sjelfva kunna förfoga öfver en loge, endast biljetter till parterren, der de visa sig vid slutet af första akten eller alls icke. Resten af aftonen användes till promenad mellan de bekanta familjernas loger.
Man gaf en opera af Apolloni, l’Ebreo (juden). Om denna opera är ny eller gammal, om författaren är populär eller icke, torde den ärade läsaren ursäkta, att jag icke kan afgöra, ty musik och musikhistoria ha aldrig hört till de ämnen, som jag slagit mig på, — jag skäms att tillstå det.
Om jag dock skulle drista mig till att fälla ett omdöme öfver bemälda opera, så skulle jag vara böjd att påstå, det man uti densamma förde nog mycket väsen. Genom hela operan hördes nemligen som grundidé, eller hvad man skall kalla det, en temligen bullrande musik, och hvad texten angår, så var den ett så lösligt pladder, som man väl kan önska sig i en italiensk opera. Det är Bulwers „Leila“, som af en otymplig författare blifvit lagd till grund för libretton; man tänke sig denna rika och fantastiska dikt hopklämd i fem akter och smyckad med arier, duetter, terzetter och så vidare ända till en septett, och dessutom den evärdliga marschen under hela tiden, när orkestern icke har annat att göra.
Till slut genomborrar Leilas fader; den gamle juden, efter hvilken operan har sitt namn, af trosnit och under orkesterackompagnemang sin dotter. Hon dör naturligtvis, men icke förrän hon har sjungit två stora arier, en mellan hvarje dödskamp. Scenen är i Andalusien under Ferdinand den katolske; i pjesen förekomma judar, turkar, mauriska och kristliga hof, fältläger, munkar, nunnor, månsken, eldsvåda, domstolens personer, slafvar, slafvinnor, (dessa isynnerhet gräsliga, så att man kan falla i förundran öfver den herrskares smak, som kan finna nöje uti ett dylikt harem), sammansvärjning, källarhvalf, kyrkogård! Det enda, som fattades, var en ballett, och dock skulle en sådan på sina ställen hafva varit af stor och oväntad verkan. Till exempel i det ögonblick, då juden mördar sin dotter i närvaro af konungen och drottningen, af den mauriske älskaren (som spelar med svärtadt ansigte och gråa handskar), af munkar och nunnor, midt i ett vinterlandskap, just som midnattstimman slagit i den venstra klosterkulissen, efter att först hafva hemtat henne, som under tiden öfvergått till kristna religionen, ut från nämnda kuliss; här skulle det- varit af stor och „noch nie dagewesener“ effekt, om de gamla munkarne och de unga nunnorna hade uppfört en döddans till hennes dödsarier.
Den unga judinnan, den qvinliga hufvudrollen, hade en vacker, om också något passerad röst; hon sysselsatte sig blott något väl mycket med officerarne i prosceniumlogen, och hennes sista blick, då hon dignade ned under dödskampen, gällde en kapten vid regementet Degenfeldt, ett regemente, hvilket, i förbigående sagdt, utmärker sig genom sina mycket unga kaptener.
Den gamle juden, som innan sin debut på scenen hade varit slagtare i Venedig, helsades af sina tacksamma medborgare vid hvarje framträdande med bifallsyttringar, och för att visa sig värdig detta bifall, försökte han ett par gånger att med sin väldiga bas öfverrösta orkesterns buller, ett experiment, som, huru berömvärdt det än i och för sig kunde vara, dock alldeles misslyckades på grund af orkesterns påpasslighet.
Deremot sjöng den mauriske tenoren mycket mildt och moderat; såsom ett tecken på sitt saktmod korsade han alltid armarne öfver bröstet och lutade hufvudet med en outsägligt smältande blick åt venster hvarje gång han drillade — och detta gjorde han obeskrifligt smakfullt.
Ett af de lägre klasserna mycket omtyckt nöje är polichinellteatern. I de flesta reshandböcker uppgifves, att dylika finnas på många platser i Venedig; under hela min vistelse der upptäckte jag imellertid icke andra, än en på Riva dei Schiavoni, just utanför Cafe Sonadoni, der vi merändels drucko vårt eftermiddagskaffe; men denna var också jemt och ständigt besökt, och der spelades vanligen hvarje afton två pjeser, en vid dagsljus och en vid lampsken. De stycken, som uppföras på dessa ambulatoriska teatrar, äro väl öfverallt af temligen likartad beskaffenhet, men egaren af skåpet vid Riva dei Schiavoni gick ofta utom den egentliga polichinellrepertoiren och uppförde med sina dockor stora dramer och sorgspel. Bland annat var jag en afton vittne till uppförandet af Don Juan — icke som opera, utan som tragedi — likvisst med åtskilliga inskränkningar, beroende af de spelandes naturel. Sålunda slog Don Juan alltid ihjel vederbörande offer med ett väldigt slagsvärd, som han förde med båda händer, och för att öfvertyga publiken och sig sjelf om att döden verkligen varit en påföljd, uppruskade han på traditionellt sätt den liflösa kroppen öfver rampen. Leporellos roll spelades, som man lätt kan inse, af Polichinel; vid gästabudsscenen i sista akten förekommo på bordet åtskilliga karotter med lock, polichinel var naturligtvis nyfiken efter att få erfara deras innehåll, men hvarje gång han upplyftade ett lock, tittade en liten grinande djefvul upp ur fatet, hvilken han till publikens oändliga jubel förklarade vara allt annat än aptitlig.
Likaledes blefvo helvetesqvalen i slutet mycket utförligt och naturtroget framställda. I helvetet, hvilket representerades af ett hittills obekant odjurs svalg, bief Don Juan puffad och knuffad, biten och slagen af alla möjliga slags djeflar; han skrek som en slagtgris, och föreställningen slutade, som alla andra dylika, med bengalisk eld och insamling af småpengar; och åskådarne smögo sig hem, tillfredsställda och glada öfver aftonens njutning, som kostat dem ingenting.
Venetianarne äro i det hela taget ett harmlöst och älskvärdt, om också på grund af ett långvarigt tvång något moraliskt förslappadt folk. De vilja gerna, när så ske kan, lura främlingen på ett par soldi; men låter man dem märka, att man genomskådar deras list, afstå de med ett godmodigt leende och en axelryckning från försöket. Man hör sällan talas om stölder, och angrepp mot den personliga säkerheten förekomma nästan aldrig. Sker någon gång ett sådant brott, kan man vara förvissad om, att gerningsmannen ej varit någon infödd venetianare. Och dock har jag aldrig sett ett ställe, som mera lämpar sig för begående af lönnmord, än Venedig. Betrakta blott dessa trånga gator — ofta så trånga, att man icke kan gå der med uppslagen paraply, och så mörka, att man blott midt på dagen kan igenkänna folk — det labyrintiska virrvarr, som derstädes råder, och dertill de svarta, tysta kanalerna, hvilka skära dem, och som icke förråda något, om ett lik försvinner i deras smutsiga vatten, ty den ständiga vexlingen af ebb och flod bortföra ljudlöst i nattens mörker hvarje föremål, som aftonen och en lejd bravo sågo falla deri.
I republikens tider deremot hände det nog, att personer, som gingo ut på aftonen, aldrig mera återsågo sina hem, ingen hörde mera af dem, men man anade, att kanalen hade slukat sitt offer. Och funnes äfven ett tillfälligt vittne till våldsgerningen, så aktade han sig noga för att afgifva sitt vittnesbörd, ty då skulle kanalens böljor komma att sluta sig lika ljudlöst öfver honom.
Venetianarne äro höfliga och sällskapslika; men det är obestridligt, att hoppet om drickspengar, som sällan nekas, icke så litet bidrager till deras höflighet. Men när man någongång tog en venetianares välvilja i anspråk, var alltid hans första fråga, om man vore en tysk. Kunde man då med godt samvete ge ett nekande svar, var man alltid viss om det vänligaste bemötande, om också Skandinaviens läge var för de flesta en gåta; en och annan, som gjorde anspråk på bildning, hade dock saken mera klar för sig, och visste med säkerhet att Skandinavien låg öster om Konstantinopel.
Jag vill blott anföra ett enda exempel på denna deras välvilja. Jag hade på en af mina många vandringar uppspårat ett gammalt förfallet palats, med ett ganska pittoreskt gårdsrum. Palatset, i dess nuvarande skick, beboddes af en snickare, en gammal hederlig gubbe, och den fordna riddarsalen var hans snickareverkstad. En morgon gick jag dit bort för att göra en studie, gubben gaf sig i språk med mig, och under samtalets lopp uppgaf han för mig, hvar jag skulle finna ett annat palats, der jag skulle få se en ännu tacksammare trappuppgång, det var det fordna Palazzo Zen, och efter något sökande fann jag det också.
Jag knackade på porten och blef insläppt. Husets herre stod på den omtalade trappan och utdelade order till en skara arbetsfolk, ty han hade nyligen köpt palatset och höll nu på att restaurera och till en del ombygga detsamma.
Sedan de öfliga preludierna, frågan huruvida jag vore tysk, på ett tillfredsställande sätt blifvit affärdade, förklarade han, att det vore honom ett sannt nöje, att jag kommit just denna dag, hade jag kommit senare, hade trappan varit nedrifven: nu skulle han låta arbetarne företaga sig något annat, till dess jag fått min studie färdig. Under åtta dagars tid uppsköt han nedrifvandet, och var hela tiden lika älskvärdt förekommande mot mig. Det kan man kalla välvilja.
De sista dagarne af vår vistelse i Venedig blefvo på ett eget sätt förbittrade; vi blefvo nemligen öfverraskade af ett litet odjur från ett af de många tyska universiteterna, söm var filosofie doktor och höll föreläsningar öfver konsthistoria. Det var ett tvåbent konversationslexikon, hvilket våra tyska vänner i Florenz af pur elakhet hade försett med rekommendationer till oss; mannen var icke sen att aflemna dem, och han besvärade oss på det ihärdigaste sätt med sitt sällskap. Detta lilla rödskäggiga stycke osmält och osmältbar lärdom var redan enkeman; jag kan nog föreställa mig att hans hustru dog med glädje, blott för att på ett passande sätt bli qvitt en dylik lefvande föreläsning. Han hade varit öfverallt, i Spanien, Italien, Mindre Asien, Grekland, Egypten, Ryssland, Sverige, och hade den fräckheten att bli förundrad öfver, att icke alla andra också varit öfverallt.
Och om vår resa icke redan varit fastställd, skulle jag dock hafva varit hågad att ta till flygten, blott för att slippa höra hans eviga prat om i prærafaelitisk konst, ty detta var hans älsklingsämne. Till råga på allt bodde han i samma hus som vi, och åt sur mjölk hvar afton; jag tar mig friheten vädja till läsaren: sur mjölk i Venedig!