u lilla bäck, som lika muntert snackar!
Jag trott, du längese’n dig larmat trött;
Hvem är, du pratar med, din lilla stackar’,
Se’n alla blommor dött?
Jag rundt omkring ser frusna trän och stubbar,
Der hvarje lif för höstens vindar flytt:
Du pratar för dig sjelf som gamla gubbar,
Som blifvit barn på nytt.
Du yrar, snälla vän! och sorglöst glömmer,
Att sommarn flytt med sina solskensdar:
Har du på solen sett dig blind och drömmer,
Att du har henne qvar?
En snöstorm kom och skogens barn förskräckte:
»Kennst du das Land, wo die Citronen blüh’n?»
Dit flydde nyss vårt hela sångarslägte
Med fart igenom skyn.
Nu vilda djuren sig i kulor skydda
Och masken borrar sig i jorden ned
Och myran timrat upp sin vinterhydda
Och tagit upp sin ved.
Den gamle Bore hvar som helst oss hittar,
Har vattuskräck och tål ej någon vak.
Du sätts i glasskåp, der hvar pojke tittar
Och skrattar på din bak.
Gå ej för länge bara här och mullra:
Du vet ej ordet af en vacker dag,
Förrän från fjellen snölaviner kullra,
Som bli’ din sarkofag!
Fly, om du kan! Du hinns ändå omsider,
Och dödens flägt i nordanvinden känn!
Gud vare hos dig! Dröm om bättre tider,
Tills det blir vår igen!
