←  En liten utflygt på Mälaren
Skogsbäcken.
av Elias Sehlstedt
Nyårsmorgonen  →
Ur Svenska Familj-Journalen Band X 1871, N:o 10(302) Jfr digitalisering på ALVIN!


Skogsbäcken.

(Höstbild)

D

u lilla bäck, som lika muntert snackar!
Jag trott, du längese’n dig larmat trött;
Hvem är, du pratar med, din lilla stackar’,
 Se’n alla blommor dött?

Jag rundt omkring ser frusna trän och stubbar,
Der hvarje lif för höstens vindar flytt:
Du pratar för dig sjelf som gamla gubbar,
 Som blifvit barn på nytt.

Du yrar, snälla vän! och sorglöst glömmer,
Att sommarn flytt med sina solskensdar:
Har du på solen sett dig blind och drömmer,
 Att du har henne qvar?

En snöstorm kom och skogens barn förskräckte:
»Kennst du das Land, wo die Citronen blüh’n?»
Dit flydde nyss vårt hela sångarslägte
 Med fart igenom skyn.

Nu vilda djuren sig i kulor skydda
Och masken borrar sig i jorden ned
Och myran timrat upp sin vinterhydda
 Och tagit upp sin ved.

Den gamle Bore hvar som helst oss hittar,
Har vattuskräck och tål ej någon vak.
Du sätts i glasskåp, der hvar pojke tittar
 Och skrattar på din bak.

Gå ej för länge bara här och mullra:
Du vet ej ordet af en vacker dag,
Förrän från fjellen snölaviner kullra,
 Som bli’ din sarkofag!

Fly, om du kan! Du hinns ändå omsider,
Och dödens flägt i nordanvinden känn!
Gud vare hos dig! Dröm om bättre tider,
 Tills det blir vår igen!

E. S—dt.