Skolans ställning till religionsundervisningen/De katolska länderna
| ← Inledning |
|
De protestantiska länderna → |
2.
De katolska länderna.
I Spanien har kyrkan ännu makten. Skolordningen af år 1868 sätter som skolans hufvudsyfte att undervisa barnen i den katolska lärans sanningar. Religionsundervisning skall hvarje dag meddelas och öfvervakas af församlingens prest. Biskoparne skola anmäla, om några läroböcker enligt deras mening innehålla för tron skadliga läror. Läraren skall hvar tredje månad följa barnen till kyrkan för att låta dem bikta sig.
I Italien afspegla de raskt växlande skolordningarna statens stigande och kyrkans sjunkande makt. I 1860 års skolordning upptages den katolska religionen bland folkskolans läroämnen, ehuru barn, som icke tillhörde katolska kyrkan, befriades från denna undervisning. Men ett cirkulär utfärdat 1870 — således det år, då det påfliga Rom förvandlades till det nya konungariket Italiens hufvudstad — förordnar, att religionsundervisning blott skall meddelas åt de barn, hvilkas föräldrar begära det. Följande år inskärptes detta ytterligare i ett nytt cirkulär, där det tillägges, att religionsundervisningen skall meddelas på bestämda tider, i skolan och ej i kyrkan samt af läraren eller annan person, som den kommunala myndigheten — ej den kyrkliga — anser därtill lämplig. 1877 års skollag går ännu längre: den utesluter religionen från förteckningen på de uppräknade obligatoriska läroämnena och sätter i dess ställe “undervisning i de första begreppen om de mänskliga plikterna“. Dock kan religionsundervisning i skolan fortfarande meddelas men endast på föräldrarnes uttryckliga begäran.
Frankrike är det land, där krafvet på religionsundervisningens uteslutande ur skolan först blifvit uttalat. Det var den store tänkaren och skriftställaren Condorcet, som 1792 i det lagförslag rörande folkundervisningen, som han fått i uppdrag af den lagstiftande församlingen att utarbeta, förklarade, att det vore nödvändigt för upprätthållandet af jämlikhetsprincipen att skilja den allmänna moralen från hvarje särskild religionsbekännelse och icke tillåta, att i statens skolor någon särskild bekännelse inlärdes. Men de politiska omhvälfningarna hindrade ordnandet af folkundervisningen, hvilken dock låg den stora revolutionens bäste män så varmt om hjärtat. Kejsardömet hade annat att tänka på än folkskolorna. De behöfdes ej för skapandet af lydiga soldater. Den undervisning, som kejsardömet omhuldade, var den, som bildade ämbetsmän, ingeniörer och officerare. Efter kejsardömets fall kommo skolorna åter helt i det katolska presterskapets våld, utan att dock undervisningen blef allmän och än mindre god. Men efter 1830 års revolution vaknade åter intresset för folkundervisningen, “som hade blifvit kväfd och glömd under kejsardömets trumpetstötar och restaurationens[1] psalmer“. Under den protestantiska ministern Guizot fick Frankrike 1833 sin första skollag. I detta var religionsundervisningen upptagen bland folkskolans obligatoriska läroämnena, men dissenters (främmande bekännares) barn hade rätt att besöka skolorna utan att behöfva deltaga i denna undervisning. Föräldrarna till dessa barn ålades tillse, att barnen fingo religionsundervisning af en prest af deras egen bekännelse. Var antalet dissenter stort, medgafs, att en särskild skola med religionsundervisning i deras trosbekännelse upprättades och denna skola hade samma rättigheter som de katolska skolorna. Hur moderata dessa bestämmelser än voro, betraktades de som gudlösa af det katolska presterskapet och dess anhängare, hvilka ansågo statens öfvertagande af barnundervisningen som ett kränkande af kyrkans rätt. Vid februarirevolutionen 1848 framlade Edgar Quinet sitt program för folkundervisningen, i hvilken han fordrade kostnadsfri och obligatorisk undervisning samt fullständig skilsmässa mellan skola och kyrka. Han talade då för döfva öron, ty det andra kejsardömet, som behöfde stöd af katolska kyrkan, utlämnade skolan åt henne; men det är i hufvudsak Edgar Quinets skolprogram, som i våra dagar blifvit genomfört i Frankrike
Kriget med Tyskland 1870—71 är utgångspunkten för dessa stora reformer på undervisningens område liksom det i andra afseenden i Frankrike värkat väckande och manande. “Det är icke den preussiske soldaten utan den preussiske skolläraren, som besegrat oss“, blef ett bevingat ord, och arbetet for folkskolans befrämjande blef en af de viktigaste sidorna i Frankrikes förnyelsearbete. Redan 1871 framlade Jules Simon förslag till ny skollag. Men som detta lagförslag fordrade obligatorisk skolgång och undervisningens gradvisa öfvergång från andliga lärare till examinerade lekmän, framkallade det en storm af ovilja från det klerikala (kyrkliga) partiet. “Frankrike är förlorat, om denna lag antages; fritänkare, materialister, protestanter och judar skola intaga de nuvarande lärarnes platser; man vill göra våra barn till hedningar“ m. m. ljöd det enstämmigt från det klerikala lägret. Förslaget blef förkastat. Under de närmaste åren hade den tredje republiken nog att göra med att öfvervaka och tillbakaslå alla monarkisternas och bonapartisternas hemliga och öppna angrepp. Först sedan Grévy blifvit president 1877, då republikens närmaste framtid kunde anses tryggad, hade man ro att taga upp den viktiga frågan om skolornas ombildning och därpå arbetades med brinnande ifver, i synnerhet sedan Ferry 1879 blifvit undervisningsminister. Detta arbete gick främst ut på att slita bandet mellan kyrka och skola för att sedan ordna den senare. För uppnående af detta första mål uteslötos genom en lag 1880 alla andliga från högsta undervisningsrådet, i hvilket endast vetenskapsmän och lärare, som ej stodo i kyrkans tjänst, fingo säte och stämma. Vidare bestämdes efter våldsamma strider, att ingen finge undervisa i vare sig offentliga eller privata skolor utan att hafva tagit den af staten faststälda lärareexamen, hvarigenom alla till andliga ordnar hörande lärare och lärarinnor, som undervisat i kraft af tillståndsbref, utfärdade af biskoparne, fråntogos rätten till undervisning. Samtidigt med införande af obligatorisk skolgång och kostnadsfri undervisning uteslöts religionen från folkskolornas läroplan och i stället sattes “moralisk och medborgerlig undervisning“ (1882 års skollag). Skälen till religionsundervisningens uteslutande ur statsskolorna sammanfattas i betänkandet till senaten sålunda: “Skolans skiljande från kyrkan är en nödvändig följd af den obligatoriska skolgången. Enligt 1850 års lag kunde familjefadern, som det stod fritt att sända eller icke sända sitt barn till skolan, i nödfall undandraga det en dogmatisk eller konfessionell undervisning, som stod i strid med hans religiösa öfvertygelse eller djupaste känslor. Men enligt detta lagförslag nödgas familjefadern i många fall sända sitt barn till skolan, hvaraf följer, att folkskolan icke i något afseende får ha karaktären af konfessionsskola. Huru skulle det annars gå med friheten, och den aktning, man är skyldig alla religiösa och filosofiska öfvertygelser, som omfattas af föräldrarna eller i framtiden kunna omfattas af barnen, eller som hysas af lärarne, hvilka hafva samma rätt som andra människor att välja sitt lefnadskall oberoende af sin världsåskådning eller sin religiösa öfvertygelse?“ Längre fram heter det: “Folkskolan, som är öppen för alla, får icke bero af några religiösa meningar; den får hvarken vara religiös eller antireligiös; den bör följaktligen vara en världslig skola, en lekmannaskola, en neutral skola.“
Läraren skall vid sin undervisning hålla sig utanför de religiösa frågorna åt båda håll så att säga. För att lemna nödig tid för religionsundervisningen utom skolan, har folkskolan en fridag i veckan utom söndagen. Läraren kan, om han själf önskar det, meddela religionsundervisningen, blott det sker utom skoltimmarna och utom skolsalarna.
I Frankrike har således den moderna staten fullständigt segrat — dess skolor äro konfessionslösa.
Belgien har varit skådeplatsen för en ännu långvarigare och ännu våldsammare strid mellan stat och kyrka om religionsundervisningen i skolan. Skollagarna hafva skiftat allt efter som det liberala eller klerikala partiet haft öfvervikt i riksdagarna. 1842 års skollag gaf presterskapet en ofantlig makt. Skolorna skulle stå öppna för alla barn, men i dem skulle religionsundervisning meddelas blott åt barn af den kyrkliga bekännelse, som räknade det största antal bekännare, således nästan i alla skolor de katolska barnen. Presten eller läraren skulle meddela kristendomsundervisningen; läroböcker och undervisningsplan fastställas af de kyrkliga myndigheterna. Skolorna skulle hafva dubbla inspektörer: statens och kyrkans.
Med denna lag, tycker man, borde ett klerikalt parti känna sig tillfredsstält, men det hade ännu en fordran oupfyld: den att ingen lärare borde anställas vid skolan, som ej var af kyrkan förklarad lämplig. Det stora flertalet lärare fick dock sin utbildning i de katolska seminarierna, så att katolikerna äfven behärskade folkskolan utan att dock hafva af lagen erkänd rätt därtill.
Det liberala partiets missnöje med denna lag växte oupphörligt. Det påpekade, att, då stat och kyrka i Belgien äro fullkomligt skilda, var presterskapets stora inflytande på folkuppfostran mer oberättigat och farligare än i länder med statskyrka, ty det belgiska presterskapet var oberoende af staten, men var underkastat en utom landet förlagd myndighet. Men ej förr än det liberala partiet vuxit så, att det hade majoritet inom riksdagen, och kunde genomdrifva en ny skollag, hade det någon förändring att vänta, ty i Belgien stodo och stå de båda partierna i den skarpaste strid med hvarandra, så att på några jämkningar eller något tillmötesgående från någotdera hållet var ej att tänka. Efter 1878 års val kommo de liberala till makten, och ett af deras första arbeten var genomdrifvandet af en ny skollag. 1879 års lag strök religionen från folkskolornas läroplan, öfverlämnande kristendomsundervisningen åt hemmen och de olika kyrkornas presterskap. Läraren fick sig särskilt ålagt att icke anfalla någon religiös öfvertygelse, som omfattades af barnens målsmän. Lagen medgaf, att prester tillhörande de olika bekännelserna skulle få begagna skolsalarna till religiös undervisning, blott denna meddelades före eller efter den vanliga skoltiden. Men om ingen prest kom för att meddela denna undervisning, hade läraren rätt att gifva och förhöra barnen religionslexor, så vida han ville åtaga sig detta värf; i motsatt fall skulle en annan lämplig person därtill utses.
Utom sig öfver att vara beröfvat sin makt öfver folkundervisningen, gjorde det katolska presterskapet ett fanatiskt motstånd mot lagen. Presterna vägrade bestämt att sätta sin fot inom skolan. Det stora flertalet lärare förklarade sig villiga att läsa katekes med barnen, men biskoparne förbjödo dem att taga befattning med den religiösa undervisningen, om de icke ville blifva bannlysta. Denna hotelse sattes också i värket mot ett stort antal lärare, som under statens beskydd fortfarit att läsa katekes med barnen. De förvägrades nattvarden på dödsbädden och ingen prest fick begrafva dem. Vid samma straff förbjödos föräldrarne att sätta sina barn i statens “gudlösa“ skolor; ingen troende katolik fick vara lärare i dessa eller medlem af skolrådet. Men äfven medel af annat slag användes. Kyrkan gaf intet understöd åt de fattiga familjer, som läto sina barn gå i statens skolor. Vintern 1881—82, då det var stor arbetsbrist och stor nöd i det tätt befolkade industrilandet, sökte presterna hindra, att den icke troende delen af befolkningen skulle få något understöd. Den klerikala pressen uttalade öppet denna sin taktik. “Icke ett öre, icke en brödkant, icke en tyglapp åt de liberala fattiga“ hette det i en konservativ tidning.
Skollagen hade lämnat full frihet för upprättande af enskilda skolor. Däraf begagnade sig den katolska kyrkan: med sina rikedomar, sitt inflytande, sin fanatism och sin organisationsförmåga, lyckades det henne att upprätta en mängd katolska konfessions-skolor öfver hela landet, i hvilka bland andra de lärare, som ej ville undervisa i statsskolorna, kunde få sysselsättning. En stor mängd barn strömmade till dessa skolor, som snart triumferande kunde visa, att de hade flera lärjungar än statsskolorna.
År 1884 kom det klerikala partiet åter till makten och samma år utfärdades en ny skollag, som dock ingalunda är ett återupptagande af 1842 års lag, hvars bestämmelser nu skulle varit omöjliga. Enligt 1884 års lag kunna kommunerna fritt bestämma, om religionsundervisning skall meddelas i kommunens skola. Kristendomsundervisningen skall förläggas till den dagliga skoltidens början eller slut; de barn, hvilkas föräldrar så önska, kunna befrias från deltagande i religionsundervisningen.
Det stora flertalet belgiska kommuner har återinsatt kristendomen bland folkskolornas undervisningsämnen, och den katolska kyrkan tillåter nu sina prester att undervisa i kristendom i skolan och lärarna att repetera religionslexorna.
Lagen bestämmer, att, om inom en kommun tjugo familjefäder, som hafva barn i skolåldern, fordra religionsundervisning i sin bekännelse, skall kommunen upprätta en särskild skola for dessa barn eller understödja en privatskola, som fullgör öfriga för skolan faststälda vilkor. Denna bestämmelse har haft egendomliga följder: på många ställen vägra de under klerikalt inflytande stående kommunerna att återinsätta religionsundervisningen i folkskolan, för att kunna med kommunalmedel upprätthålla eller understödja en privat skola hållen af munkar och nunnor. Det är ej svårt att inom kommuner finna tjugo familjefäder, som klaga öfver bristen på kristendomsundervisning i kommunens offentliga skola och sålunda skaffa den klerikala skolan offentligt understöd.
Äfven i Österrike-Ungern pågår strid om kyrkans ställning till skolan. Österrike—Ungern är ett särdeles katolskt sinnat land, och ända till 1869 voro skolorna stränga konfessionsskolor styrda af presterskapet. Men efter kriget mellan Tyskland och Österrike 1866, då Österrike tvingades att utträda ur tyska förbundet och riket delades i två delar — Österrike och Ungern —, följde ett nationellt uppvaknande och ett förnyelsearbete, som också visade sig i ökat intresse för folkundervisningen. Presterskapets rätt att ordna folkundervisningen upphäfdes och staten öfvertog ledningen af hela skolväsendet. Genom 1869 års skollag bestämdes, att skolorna skulle stå öppna for barn af olika bekännelser; religionsundervisningen i skolorna borde meddelas af de olika bekännelsernas prester och i första rummet öfvervakas af de kyrkliga myndigheterna, hvilka dock vid alla anordningar måste rätta sig efter gällande skollag och reglementen. Där omständigheterna gjorde det omöjligt, att en prest öfvertoge religionsundervisningen, kunde läraren sköta denna undervisning med barn af sin egen bekännelse, dock endast med de kyrkliga myndigheternas tillåtelse. Försummar en kyrka eller ett religiöst samfund att sörja för undervisning i sin bekännelse inom en skola, skall den världsliga skolstyrelsen ordna denna.
Det klerikala partiet, som hade ägt hela makten öfver skolan, gjorde allt för att försvåra och hindra genomförandet af denna lag. Det upphetsade befolkningen mot den och påfven fördömde högtidligt den nya skollagen.
Det har i ej obetydlig mån lyckats det katolska presterskapet att på senaste år återvinna sitt inflytande öfver skolan. År 1883 antogs en lag, som bestämde, att i hvarje folkskola skulle meddelas undervisning i den troslära, till hvilken flertalet lärjungar hörde. Denna lag hade kommit till stånd till följd af de stora svårigheter, som uppstått vid anskaffandet af religionsundervisning för skolans alla lärjungar, hvarför staten sökte garantera religionsundervisning, åt flertalet af skolans barn. Men därtill fordrades, att läraren, som måste kunna öfvertaga denna undervisning, ifall prest ej stode att få, skulle vara af samma bekännelse som flertalet af skolbarnen. Då nu de olika trossamfunden — främst katolska kyrkan — hafva att uttala sig om lärarens lämplighet att meddela religionsundervisning, hafva således presterna fått lärarna och därigenom indirekt skolan i sin makt igen. Denna återgång till äldre förhållanden har väckt en storm af ovilja bland lärarna själfva liksom inom det liberala partiet, och den nuvarande halfva ståndpunkten torde komma att visa sig ohållbar.
- ↑ Så kallades konungadömet i Frankrike 1814—30.