Rätt opp i skyn steg röken
Mot vinterhimlens glans.
Jag bjöd en liten fröken
På slädparti och dans.
Till Nackanäs vi foro
Med bjällerklang och prakt.
Och hyggligt folk vi voro,
Tolf slädar, sammanlagdt.
Att rimfrost tyngde träden,
Kan nu er anförtros.
Det gnisslade om släden,
Det rök ur hästens nos.
Vårt nät med breda fransen
Gaf glans åt fålens språng.
Af artighet var svansen
Ej knuten som chignon.
Pelsbrämad satt min fröken
Och skön naturen fann.
Jag mådde, såsom göken,
Fast jag ej gol som han.
Att neka vore orätt,
Att det i hjertat klack,
Så ofta fram ur floret
Sin purpurtipp hon stack.
Vi karameller sögo
Och hunno målet snart.
Det gick som om vi flögo,
Ty föret var så rart.
Trakterad blef hvar krake,
Det smakte, det tror jag,
Men oss bestods det lake
Och sherry öfver lag.
Med dans nu tiden nöttes
Och intet ben stod still.
Och instrumentet sköttes,
Så det stod herrligt till.
Det trumpna gaf man åka,
Det lustiga fick rå.
Sist hoppade vi kråka
Med alla fröknar små.
Men nu var tid att lanka:
Hvar släde körde fram.
Och månen som en anka
I blåa rymden sam.
Från månget hem steg röken
Så trefligt mot det blå.
Jag suckade, och fröken
Satt tyst och hörde på.
»O, stjernor! I som hvimlen!
Hur lumpen är vår jord!» —
Jag var i sjunde himlen
Och hade smått om ord. —
»O! den som vingar hade
Som alla foglar ha!»
Jag suckade. Hon sade:
»Det vore mycket bra».
Jag yppade mitt hjerta,
Kanhända alltför fort.
Och med oändlig smärta
Jag höll vid hennes port.
Vi långa tal ej höllo,
Men sorglig blef min dag:
Gud vet hur orden föllo,
Men korgen — den fick jag.
E. S—dt.
