←  Den glade Sångaren
Småplock på vers
av Elias Sehlstedt

Den Otålige
Dalen  →


[ 60 ]

DEN OTÅLIGE.




Jag vill fråga, om jag bör
Lefva eller ej!
På hvar fråga, som jag gör,
Svarar lifvet: ”nej!”

På min bana, hvart den bär,
Lyser ej ett ljus.
Jorden med sin rikdom är
Dock ett fattighus!

Ingen vänlig stjerna ler
Öfver tidens haf:
Verlden är, så långt jag ser,
En kaotisk graf.

Jorden är en underlig boll,
Rullar natt och dag;
Djur och menskor äro troll,
Så är äfven jag.

[ 61 ]


Derför gnor hon i det blå
Med förtviflad hast,
För att se hur klent vi stå
På dess snurra fast.

Sjelfva håret blifvit grått
I min motgångsnatt:
Ödet har mig riktigt fått
Uti lufven fatt. . . .

Dock, hvi käbbla? — Mitt förnuft
Kom och stå mig bi!
Eftertankens rena luft
Vill jag andas i.

Jag vill under ödets spel
Tro hvad skalden lär:
Motgångspaddan en juvel
I sitt hufvud bär.

I en pels af tålamod
Vill jag svepa mig:
Ofta blifver freden god
Efter blodigt krig.