←  Kärleken
Småplock på vers
av Elias Sehlstedt

Den förskjutne
Fem trappor opp  →


[ 110 ]

DEN FÖRSKJUTNE.




Ned från himlapellen qvällen
Sänks med fridens palm i hand.
Månan vänligt blänker, stänker
Silfver öfver haf och land.

Fjäril, ros och siska hviska
Rärleksqväden, par om par.
Jag blott, öfvergifvyen blifven,
Suckar utan återsvar.

Från ditt milda öga föga
Tröst du ger, o måne klar!
Blott till mina sinnen: minnen
Bär du i din silfverchar;

Hviskar, hur den milda Thilda
Svor att evigt blifva min,
Hur vi jorden glömde, drömde
Oss i gudaverlden in.

[ 111 ]


Ack! vi äro skilda, Thilda!
Fort brann kärlekslågan ned:
Du blef mig ej trogen. . . . Rrogen
Svär jag nu min trohetsed;

Drifver omkring jorden, vorden
Irrig som en sinnessjuk;
Dagligt jag förgubbas, dubbas
Snart med silfvergrå peruk.

Släckt blir dock i döden glöden
Af ett brunnet olycksbloss:
Kärlek! hvarför blända, tända
Flammor, för att plåga oss?