←  Den olycklige vandrarens sång
Småplock på vers
av Elias Sehlstedt

Sången
Ett ord i bedröfvelsen  →


[ 136 ]

SÅNGEN.




En engel är sången, ett klingande bud
 Mellan menskan och Gud.
Till smägtande systern i menniskans bröst
 Bär han himmelens tröst:
Det ljusnar allt mera, när engelen talar,
 Kring berg och kring dalar.

Ty fanns ej ibland den hugsvalande sång,
 Vore dagen väl lång;
Och tvang han ej smärtan att lägga sig lugnt,
 Blefve lifvet väl tungt;
Men sången försonande sitter hos anden
 Och lättar på banden.

Och stjernor af minnen och stjernor af hopp
 Gå i tidsnatten opp,
Då Anima lyss i det grus, der hon bor,
 På sin himmelska bror.
Hvart moln som bar åskor, hvar plåga, hvar smärta
 Försvann ur dess hjerta.

[ 137 ]


När engelen vinkar, för Animas syn
 Skymtar hemmet i skyn.
I jordlifvets vinter, när guldharpan slår,
 Då bar Anima vår.
Så ler hon mot ödet, hur mörkt det sig röjer,
 Blott engelen dröjer.