Vintern kommer, nordan susar:
Titta, hvilken snöstorm brusar!
Jorden klädt sig i sin dödshabit.
Kors, hvad hon är hvit!
Bore kommer åkandes från pol'n,
Mälarn står så styf i silfverkjoln.
Köld och snöglopp tura,
Menskor gå och stura.
Alla fråga: hvar är sol'n?
Sol'n? Ack, den charmanta solen
Enleverad är från polen:
Molnen togo henne i en säck
Och satt af i sträck.
Hennes glans vi sakna tusenfallt,
Fastän kölden, som känns öfver allt,
Man har upptäckt senast,
Är ett hål allenast
Uti zenith, som drar kallt.
Men kan då ej hålet stoppas?
Nej! det fåfängt är att hoppas.
Zenith är mer djup och omfångsrik
An vår Nybrovik,
Industripalats och riddarhus,
Hela Gotland med sitt kalk och grus —
Ja, om jorden fore
Plötsligt dit, så vore
Rubb och stubb som en pris snus.
Vi få trösta oss af vana,
Skotta oss en lefnadsbana:
Det är Skandinavernas bestyr —
Titta, hvad det yr!
Dackor komma uti stora fång,
Skönheten ej skonas sjelf en gång.
Andan får man tigga,
Hela drifvor ligga,
Usch! i damernas chinjong.
Snöbetäckt är slott och koja,
Vindarna med menskor skoja,
Ingenstans de tumla om och sno
Som uppå Norrbro.
Hatt och mössor äro stormens rof:
Såg ni nyss hur flickans kjol han hof?
Ack, ja! stackars liten,
Som en segelsliten
Jakt hon tog en lov.
Gustaf Adolf uppå hästen
Sitter lugn med snö på västen.
Drifvan dock Hans Nåd ej hinna kan:
Han är lycklig, han!
Vore han som jag så tom och svång,
Vore ej hans ro kanske så lång. —
Fast naturen larmar,
Opris sig förbarmar
Kanske — med en varm buljong.
