Snöfallet d. 11 Febr. 1872
| ← Eko |
|
En marknads-titt i Upsala 1872 → |
Snöfallet den 11 Febr. 1872.
Jag älskat snö och is så långt jag mins,
Allt från min barndom i den höga norden.
Och jag vet icke någonting, som fins
Så snyggt och propert till kostym åt jorden.
Ej heller tror jag, att en trådsort spins
Mer jemn och superfin än snöns är vorden.
Som i urminnestid, så är den än:
Se här ett nystan, var så god och känn!
Är den ej näpen denna lilla boll,
Så silfverren och glänsande som siden,
Och som man länge kan ha i behåll,
I fall han inte smälter under tiden!
Ty han sensibel är för all kontroll,
Och mycken kärna fins ej heller i den.
Men han är vacker till att se uppå
En vinterdag — och det är vackert så.
Naturn är god och vet nog hvad hon gör,
Hon visste redan det, när allt var kaos.
Hur det såg ut den tiden, mig ej rör,
Och all vår forskning blir — att vi bedra oss.
Det var en halka nyss härutanför,
Att benen knappt om händer kunde ta oss.
Det är blott det jag nu vill komma till:
Hur ömt naturen oss omhulda vill.
Se, dagen sållat våra backar hvita,
Och det kan bli rätt bra med snö ibland,
Då vinterns skyar slå sig hop och sprita
Sitt dun, som faller öfver haf och land.
Nu kan på väg och stigar tryggt man lita
Och ej riskera arm och ben och tand.
Och utomdess ha vi nu fått ett före,
Som, noga räknadt, kostar ej ett öre.
Benägne vän! hvad kan du önska mera?
Att vi fått snö är nästan en epok.
Då bör man också deraf profitera
Och ej i kammarn sitta som en pjåk.
Har du ej häst, så kan du promenera,
Och har du häst, så var så god och åk!
Jag tänker sjelf ej åka blott i frasen,
Jag hyr mig häst och sätter in pegasen.
