Hulda småttingar ifrån det höga!
Jag vill sjunga, då det börjar snöga.
Nordanvinden skjutsat er från polen.
Då jag såg er, flög jag upp från stolen.
Jag er ankomst ville rigtigt njuta –
Och slog näsan mot min fönsterruta.
Himlen ej så sent er brukat skicka
Att på jordens vintertäcke sticka.
Vi ha väntat: barn! hvar har ni varit?
Rågarna ha redan illa farit.
Om vi ej få spannmål till att bränna,
Få vi gå och sugande oss känna.
Öfverallt man mötts af klagotoner.
Jag hört gurgel ibland brukspatroner.
Inga körslor kunnat företagas,
Intet vildt på sporrsnö kunnat jagas.
Och i Lappland har det sina sidor,
Då ej lappen ränna kan på skidor.
Snöbrist gör att många fara illa:
Hasselbacken, Blåpis och Novilla
Allvarsamma då som nunnor sitta,
Knäppa händren och mot molnen titta.
Gudskelof! att himlen sig förbarmar:
Nu tar Eckert mot med öppna armar.
Blåpis stufvar sina aborr-snokar,
Hasselbacken sina svansar kokar.
Ingenting finns nu som krögarn smärtar:
öfverallt hörs bjällerklang och snärtar.
Nu kan hvem som helst, som har en krake,
Åka ut och äta saltsjö-lake.
Hulda småttingar ifrån det höga;
Ni har tjusat månget bröst och öga.
Gifve Gud, att ni nu ville stanna
Och ge lyftning åt »Heimskringlas panna!»
Nu är vintern lagom. Nu är jorden
Som den bör se ut i höga Norden.
E. S—dt.
