←  Tomterna
Tids- och Krigsbilder
av Ridderstad
Friskt ljus  →
Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841. Utgiven av Nils Lilja


[ 13 ]

Tids- och Krigsbilder.

1.
Paris den 29 Januari 1789.

Napoleon.

Ifrån Paris jag måste. Här förtäres
Allt stort af lumpna dagars små besvär.
På pöbelns armar Directorium bäres;
En dverg på skölden! Nej, jag trifs ej här.

Här stå partier lutade mot svärden,
Men hvad de vilja veta de ej än:
De individer se, men glömma verlden,
Och ord jag hör, men handling — hvar finns den?

Det är ej örnen här, som sväljer myggen
Uti sin flygt kring rymden, hörn från hörn;
Här pusta dårar med nation på ryggen,
Och det är myggen här — som svälja örn.

Jag månget dödsqval i mitt hjerta lider
Hvar verklös stund i detta Babylon.
Här har min själ ej nägra nya tider,
Här dör för verlden — jag — Napoleon!

I Nôterdam liksom på Boulevarden
Jag trifves ej: så mycket smått jag Ser.
Uti Paris man märker ej kokarden
Ifrån Italiens stolta segrar mer.

[ 14 ]

Tre gånger sedd och redan glömd af alla.
Att dö och lefva, det är hårdt likväl!
Jag måste stiga, eller också falla,
Hvar stund som flyr en lager från mig stjäl.

Bourriennes.

Mig tycks att fröjd och glädje det skall skänka
Att se sig midt bland sina medborgsmän;
Att kunna sig som allas hjelte tänka,
Fastän bemött som allas förste vän.

Napoleon.

Pah, detta folk, som jag med svärdet frälsat
Ur sitt förderf, du känner ytligt blott?
Med samma jubel som det segrarn helsat,
Det skulle följa mig till min schavott.

Här är min storhet vorden ren en saga,
Jag sjelf en lekboll uti dårars hand;
Jag måste åter ut min klinga draga,
Om ej i vester — så i österland.


2.
Rapport.

1838.

”Herr General, jag framåt red
Så tappert som vid Ratan,
Men ingen enda högg jag ned,
ty tom var hela gatan.

Men då jag derom hörnet drar;
Hvad ser jag för en liga?

[ 15 ]

En folkskock för min blick jag har:
Fem fruar och en piga.

Hur svärden lyftas upp mot skyn,
Hvar hand ett vapen håller.
O, fruktansvärd var denna syn:
Fem höjda parasoller.

Jag sporrar hästen, snabb och fin,
Och högt en kötted brummar,
Tar på mig just min krigarmin
Och väldigt pippskägg tummar.

Som dock jag framåt hastar nu,
På segrens fåle dragen,
Så möter mig en blåögd fru,
Så skön som sjelfva dagen.

Hon niger, rodnar, talar, ler:
“Herr General, besinna,
Ej någon kneckt kan hugga ner
En täck och älskvärd qvinna.”

Hon bjöd mig allt, allting min själ,
Blott hon i fred fick vandra;
Det samma bjöds mig äfven väl
Utaf de alla andra.

Och tog jag mot helt oförsagt
Ett sådant tillbud gerna.
Ty hoppas jag min hjeltebragd
Förtjent medalj och stjerna.


[ 16 ]

3.
En ung Krigare.

1838.

För hin i våld, der förr jäg stod
Och stolt mig uti dansen vände,
Jag kände att jag ägde mod,
Men trodde icke hvad jag kände.

Nu ser jag dock att jag bland män
Har också haft en smula lycka,
Ty jag höll tapprare igen
Än mången annan adelskrycka.

Och samma arm; som — Svea märk!
Blott tryckt förrut den fulla barmen,
Har på en gång gjort underverk,
Hell, kraften i den svenska armen!

Och samma mun, hvars blomsterord
Så väl, hvar vacker flicka känner,
Har nästan gjört epok i nord,
Har ropat eld mot medborgsmäner.

Betydelse mitt namn har fått
I verldens stora stats bedrifter,
Kring land och rike har det gått
Sköldburet utaf dagblads-skrifter.

Hell dagen ock, red storsinthet
Den sig kring Sveas fana vänder;
Och för våra ära vexer det
Nu lagrar upp i alla — gränder.

[ 17 ]

Om vettlöst än malicen går
Till Sveriges krigare att säga:
”Att hvad vi gjort på tjugo år,
Ej ära och ej lagrar äga.”

Emot förtalet stolt dig vänd
Och visa från dig djerft attacken,
Med bragderna — i Ålandsgränd,
Med segrarna — i Stadshusbacken.

Ridderstad.