Snösippan/Till Herr Erkebiskopen m. m. af Wingård. 1839.
|
Minne af Kolmodin → |
| Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841. Utgiven av Nils Lilja |
Till Herr Erkebiskopen m. m. af Wingård. 1839.
När Aron, prydd i all sitt ämbets ära,
Gick, ödmjukt djerf, att blifva Herrans tolk,
”Ljus” och ”Fullkomlighet” hans bröst sågs bära
I helig sköld, kring ”namnet af hans Folk”[1].
Ljus, och Fullkomlighet, och Folkens Lycka!
Den trillings-flamman, jordens himlagäst,
I Korsets bild nu sammansmält, att smycka
Det trogna bröstet af dess öfverprest.
Du, som vi älska, Du, som vi beundra,
Hell Dig, med Korsets sköld, i strid och frid!
Kring Sions borg förmätna åskor dundra,
Men aldrig skalf den borgen än dervid.
Det gifs en Frihet, som ej kring sin panna
Har ormar, ej ett mordbloss i sin hand;
Född att välsigna, icke att förbanna,
Hon varnar med en röst från Fadrens land.
”Framåt!” den lösen äfvenväl är Hennes:
Men hennes ”fram,” — det leder uppåt blott;
Och hennes väg, som på sin klarhet kännes,
Evärdligt går, från Sannt, till Skönt och Godt.
Ehvar hos nalkas, skönja Höga, Låga,
Med brödrakärleks nit, hyvyarandras brist:
Hvad rätt jag gör? blir hvarjes första fråga;
Hvad rätt jag har? derpå han tänker sist.
Det gifs en Tro, som denna frihet föder,
Som blickar jemt mot fridens hem och ler;
Der anden lågar och der hjertat glöder,
Höj öfver svenska folken dess banér!
Det gifs en Lärdom; som har lifvets anda,
Som sträcker till allt Stort och Högt sin vård:
Dess röster sig till evig samklang blanda;
Beskydda den, i stormfri tempelgård!
En giftig dimma hänger öfver jorden;
Mer stark, än någonsin, är mörkrets här.
Välan! Det snart skall visa sig för Norden,
Hvad Herrans Öfverprest i skölden bär.
- ↑ 2 Mos. B. c. 28, v. 29, 30.