Min snälla hyvel, gå på, gå på,
Allt jämne i flygande fart!
Ty mästarens dotter med ögon blå
Vill se ditt arbete snart.
Sig spånen ringlar så fin och vek
Som hennes ljusgula hår;
Här luktar så friskt af gran och ek,
Som då i skogen man går.
Hvar betsad skifva, blänkande klar,
Vill spegla dess älskliga bild;
Så många speglar en fröken ej har,
Som jungfrun blygsam och mild.
I hennes fönster, så hvit och röd,
En blomma nickande satt;
Nu lindar den sig kring ett sirligt stöd,
Som jag gjort färdigt i natt.
Ack, om jag vore det fasta stöd,
Och hon den blomman så vek!
I regn och solsken, i lust och nöd,
Jag aldrig min blomma svek.
Jag snickrar så flitigt på bordets rund;
Fritt flyga väl tankarne då,
Långt bort till en gyllene middagsstund
I framtidens dimmiga blå.
Hvem breder en snöhvit duk på mitt bord,
Hvem ordnar faten derpå?
Hvem hviskar så sakta bordsbönens ord,
När tysta kring bordet vi stå?
Nej, snälla hyfvel, gå på, gå på,
Allt jämna i flygande fart!
En liten stund skall du hvila få,
När hit hon kommer helt snart.
Tyst! Hör jag ej hennes sväfvande gång,
Och stämman så välkänd och kär?
Nu tar hon i låset — nu tystnar min sång;
Ja nu, ack nu — är hon här!
