Solspel

Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919).

Vinterskymningen stiger.

I det lilla arbetsrummet är halvmörkt, rutorna i hörnets bokskåp blänka matt som fönstren i ett gammalt grändhus. Skrivbordets vita, halvfyllda ark skimra som en liten damm på heden i aftonljus.

Det sjunker en sol bakom parkens popplar. En kall grå luft står närmast den hårdfrusna marken. Träden på andra sidan bulevarden äro svarta med vita, förvridna grenar. Husfasaderna se ut som smutsig is, teglet har vittrat, fönstren äro mörka, snöslingorna ha grånat likt gammal dammig fönstervadd i kreneleringarna, och de slutna portarna likna rostiga malmskivor. Gråsparvarna på fönsterblecket sitta stumma och se in i rummet.

Det mörknar och ljusnar härinne allt eftersom solspelet leker därute i vinterhimlens moln. När taken och tinnarna hastigt färgas och förgyllas, då glida också lätta reflexer över rummets möbler och väggar, gardinernas mönster tecknas av som en gulnad spets, och det flammar litet urblekt rött i mahognyn. — Därnere på gatan går nu en man och strör sand ur en skovel och här och där tändas gröna lyktprickar. Gatumynningarna i norr se ut som svarta rörgap.

Men högt upp på himlen brinner aftonsolens strålglans bakom några långa skyar, vilka sträckas runt i öster och väster. De likna blå snövägar, som en plog uppkastat, och mellan dem flyta lugna, kvällsgula flodspeglar där små dyner, eller öar och näs bryta av i grönt.

Vinterskymningen stiger.

I rummet stå dess skuggor redan som dokhöljda skepnader: vid hyllan med de döda levande — böckerna — vid arbetsbordet, bakom stolens karm och soffans nötta ryggstöd. Och tankarna gå ovillkorligt i rytm med en strof ur »Vid dagens slut»:

— Var äro de drömda härdarna,
och vännerna som gått hädan?
Begravet
det bästa, som livet tog!

Jag vill icke se dit ut,
ej dit åt!
Men drar mig tillbaks i schäslongen,
där ser jag allenast molnen — — —
Som brasans glöd I förkolnen,
I skyar från solnedgången!
Sen hit åt!
Här väntas också på dagens slut!

Vid väggen mittemot fönstret står på en fyrkantig piedestal bysten av Författaren. Det är ett kolossalhuvud i gips skänkt av vännen-skulptören. Det dominerar i det lilla rummet, det liknar en gud som från sin höjd skådar ut mot gåtornas tydning och vilan, som vet vad människorna ännu grubbla på och kivas om, som löst anden från köttet och redan nått olympen.

Tiden har lagt sin patina över den kallvita avgjutningen, den har blivit mera levande och andlig, det är muskelspel under de stöpta formerna och masken rodnar i den sjunkande solens återkastade ljus. Därute smyger kölden och mörkret uppåt längs stela husväggar, i dunklet bli de gröna ögonen klarare, frosten sjunger och snön gnistrar i iskristaller. Men himlen blir rödare och gula lågor slå ut kring valvet, bort över de svarta gatumynningarna blixtra de första stjärnorna, och in genom högsta våningens fönster, under takåsen med droppisen från rännan, spelar solen till avsked innan natten kommer.

Den lyser över vinterskymning och livsskuggor, den modellerar om som till ett vackert minne efter ett sista farväl, den slätar ut det fula och det lilla, det låga, den utplånar misstagen och lämnar storheten och ensamheten, lidandet och förlåtandet kvar.

Kring skuldrornas sluttande sockel är redan mörkrets mantel svept, den kraftiga halspelaren blir overklig i den döende dagern, käkarna röras i skuggsvingningarna och munnen ler som lycklig. Kindernas bärande plan dras tillbaka, nu leva ögonen, men fjärrskådande — se de kanske land, ön, som var blomkorg i havets våg, de egna dalarna, hemlandet bland likar? Solen lyser till avsked, hur varm i vinterkölden är icke glansen! Livets rodnad breder den över den döda gipsen, aldrig har den lyst så vackert, den trånga kammaren blir för sista gången en kyrka, och minnet därifrån skall dröja som melodin av en ungdomspsalm, vars ord man glömt.

Nu slocknar det snart, därute. Översta kanten av fönstrets frusna ruta lyser skär som ett bräm av morgonrodnad. Och nu syns bystens panna vackert marmorvälvd som en tempelkupol, med harkammen över, fladdrande likt skiljande morgonskyar.

Därinne föddes alla tankarna, där låg det ljusa, som segrade, det som icke var ljus och fick lida därför, och det är detta vackra, mäktiga, vita valv, som skall stå kvar som monument i solens spel sen skuggorna tagit det andra.

»O evige!
— — — —
Välsigna mig, din mänsklighet,
som lider, lider av din livsens gåva!
Mig först, som lidit mest —
Som lidit mest av smärtan
att icke kunna vara den jag ville!»

(Thalia jan. 1912. Till August Strindbergs 63-årsdag).