Som liten...
av Dan Andersson


Som liten drömde jag ordlöst ve
om namnlösa ting, såg det onda ske,
det som icke har slut eller hopp.
Det skälvde, borrade, slipade ben
och vältrade berg av formlös sten
över skälvande gossekropp.

I skräckfyllda rum flöt natten hän,
fast min aftonbön på böjda knän
jag bedit i skymningens stund,
i en ändlös pinande evighetsring
förblindad jag slungades kring och kring
och stryptes för var sekund.

Det har inget språk: det var ingen tid,
intet rum, icke ljus, endast formlös strid -
det var helvetets hemlighet.
Vid min skälvande kropp satt min gamle far,
och när matt jag sporde vad drömmen var,
så sade han: ingen vet.