Sommarens förgänglighet (Sehlstedt 1876)
| ← På Tivoli berg |
|
I månskenet → |
Sommarens förgänglighet.
Allt är förgängligt! så sjöng Salomo,
Och om det samma sjunger äfven jag,
Se'n stormen härjat sommarns vackra bo
Och Flora redan sett sin sista dag.
De bleka löfven multna uti sand,
Och hösten står med skogens ris i hand.
Allt är förgängligt! Det var hin till kung
Att tänka djupt! hans make aldrig fanns.
Hur än jag må till sångmön ropa: sjung!
Så blir min Visa aldrig såsom hans.
I domslut var han vis som alla Sju,
Och om det knep, han ungar högg i tu.
Allt är förgängligt! Ja, det är nog sant:
Vår sommarfröjd var som ett ögonblicks.
Nu finns ej flägt, som ej är på sin kant,
Mitt rosenstånd ej annat gör än sticks.
Och tittar jag mot dimuppfylda skyn,
Så blir jag våt om kind och ögonbryn.
Allt är förgängligt. Skogarnas musik
En ände tog i hast, då hösten kom.
En kråksvärm på sin höjd ger till ett skrik,
Och väg och stig vill jag ej tala om.
Hvar promenad är nu tilltygad så,
Att guttaperka-skor ej mer förslå.
Allt är förgängligt här på jordens klot.
Från Adams tid det samma man förnam.
Det hjelper inte att predika mot;
Naturn skall ha sin gång och vilja fram.
Visst är det hårdt ibland; men jordens boll
Är ändå bra att ha uti behåll.
Allt är förgängligt! Så är ock min sång.
Den slutar, om vi vänta en sekund.
Den aldrig bort ha' börjat någon gång,
Men skalderna ha' svårt att hålla mund.
Min mening endast var att nämna kort:
Att hösten kom, då sommarn flydde bort.
