Fiskmåsen/Sorg, bekymmer och tröst
| ← I mån-skenet |
|
I en Karantäns-läkares Minnesbok → |
| Ur Fiskmåsen. Poetisk Vår-Kalender för 1853 af E. Sehlstedt utgiven 1853. |
Sorg, Bekymmer och Tröst.
Sorg och bekymmer äro jordens barn.
Vid tidens strömfall byggde de sin qvarn,
Att krossa menskors bröst i evig tid
Och mala sönder deras fröjd och frid.
Så länge tidens flod ej dämmes opp,
Går kugg i kugg i oafbrutet lopp.
Med hvarje hjerta, som i stoftet slog,
Den matas skall, och aldrig blir det nog.
Men ack! jag tänker: låt mig lida än!
Hvad qvarnen krossar, får jag nog igen;
Deruppe, hvarje fröjd, som här förgår
Som saffransbullar jag tillbaka får.
För hvarje qval på lifvets dunkla färd
Ha vi valuta i en högre verld.
Den trösten är en skänk, som hoppet ger —
Och jag beslutit att ej gråta mer.
Ty när jag riden uppå hoppets staf,
Blir färden ej så svår på tidens haf.
Jag färdas tryggt, och tänker som kung Ring:
”Den som är rädd, kan ju gå sjön omkring.”
Då böljan svallar och då stormen gnyr,
Jag vet, att det en annan är, som styr.
I hjertats bönkapell, jag faller ner
I djup tillbedjan — ack! hvad kan jag mer?
