Sorgeqväde vid konung Carl den XV:s bår

Sorgeqväde vid konung Carl den XV:s bår av Frans Hedberg

Vår dystra aning
Blef sanning tung:
Du kom ej åter
Med helsans gåfva;
Du kom att sofva
Den sista sömnen,
Och folket gråter
Sin raske kung.

Det glömmer icke
Din svenska håg:
Ditt fria sinne,
Din hand den varma
Som för de arma
Var ständigt öppen; —
Kärt står ditt minne
För hög och låg.

Du hade brister,
Hvem har ej det!
Men kungadyger
Du äfven hade:
Ditt ord du sade
Och höll det manligt;
I nordens bygder
Bär spår ditt fjät.

Ditt varma hjerta
Emot oss slog,
Och derför skänkte
Vi kärlek åter,
Och derför gråter
Så månget öga,
Hvars strålar blänkte,
När gladt du log.

Hos dig var konstnärn
Och kungen ett;
Det fanns hos båda
Ett fornnordstycke,
Det fanns ett stycke
Granit i lynnet:
Lust lät du råda,
Men äfven vett!

Inunder purpurn
Du menskan bar;
Det var ditt bästa
Det var ditt främsta
Det var ditt sämsta
Kanhända äfven;
Men kär du var oss
För att så var!

Och nu så är den slut, din korta kungasaga,
Och skördad ligger du i dag på dödens bår
Se’n som en man du burit lifvets aga
Och under purpurn blödt af djupa sår.

Ty sedan hon gick bort, din lefnads goda engel,
Ej maktens höga stig dig några rosor bar;
Den första bröts kanske från dödens stängel,
När sista timmans plåga ute var.

Men hvad du ville sannt, hvad rätt och godt du gjorde,
Det glöms ej i det land som du med lag har bygt,
Om hvad du uraktlät, illviljan orde,
Du har ej sårat, du har ej förtryckt!

Du har ej burit stolt ditt namn i blod kring verlden
Och svikna löftens fläck ej låda vid din mund,
Men hjertat ger dig utan skrymt den gärden
Af sanning: du var svensk i hjertats grund!

Gud signe dig, kung Carl! uti din sömn den sista,
Nu har du nått ditt hem, nu bor du i ditt land,
Och son och maka, som du nödgats mista,
Du famnar säll på evighetens strand!

Ditt folk ser hoppfullt fram mot de ofödda dagar,
Det gråter sin förlust, det sörjer vid din bår;
Men tryggt det är i skydd af dina lagar,
När nu du kostar det dess första tår!

—ed—.