Till mitt porträtt.
(I en poetisk kalender.)
Sorgligt ljuda mina strängar,
Deras sed det aldrig var;
Men att visa sig för pengar
Är dock hårdt pågamla dar.
När ej ungdom finnes mera,
Ögats eld och klarhet ej:
Hvarför då litografera
Gubbens konterfej?
Våra lockar åren lugga
Och strö puder i till slut.
Kors, att detta är min skugga,
Som ser så pass hygglig ut!
Ja, artisterna de glada
Måla oss i all vår ståt.
Kosmetik och märgpomada
Gör' väl också åt.
Nå ja, låt belätet sitta
Som förläggarns laga fång.
Gubben ock behöfver titta
Utom knuten någn gång.
Ifrån tull och dito taxa
Gör han nu en liten rund:
Kanske upp till Avasaxa,
Kanske ner till Lund.
Är du färdig? Ja vasserra!
Uj, hvad det skall bära af,
Än med ånga, än med kärra,
Ömsom öfver land och haf.
»Som en mjölsäck» bör poeten
Skakas utaf bara hin,
Annars, I godt folk, ej veten
Hvad som finns uti'n.
Låt oss tömma afskedsskålen!
Res som om jag reste sjelf:
Hugg en prestost uti Smålen
Och en lax i Ljusneelf!
Helsa alla kära ställen,
Vännerna kring land och strand;
Glöm ej forsarna och fjällen
I mitt barndomsland!
